Bränning
Bränningen rekommenderas ganska ofta. Det är många gånger en fin åtgärd för att få bort vass eller gammalt gräs. I praktiken finns det dock stora problem som gör att metoden sällan kommer till användning. För att hindra att branden sprids, måste man normalt samla några medhjälpare, bränna vid exakt rätt tidpunkt, när vindriktning och väderförhållandena är optimala och så skall brandmyndigheten informeras. Dessutom måste man förklara sig för upprörda grannar eller förbipasserande. Skall stora områden brännas av, gör man klokt i att informera ordentligt innan åtgärden genomförs.
Trots alla svårigheter kan bränningen få en liten men viktig roll i våtmarkens utveckling. Om den genomförs på några strategiska småområden kan den komplettera avslagning och bete. Några avbrända strand- eller vallavsnitt gör att fyrbenta djur, änder och gäss kommer åt den mycket eftertraktade första späda grönskan på våren. Speciellt öar kan brännas av helt eller delvis. Även en del av den gamla vassen kan lätt brännas på vintern för att få ett värdefullt blandbestånd av både nytt och gammalt. Dessutom ökar solexponeringen av grunda strandpartier på våren, vilket gynnar bl.a. värmekrävande groddjur. Vassbränningen begränsar samtidigt uppgrundningen av vattnets botten.
Denna igenvuxna våtmark vid Hallandskusten har tidigare varit en fin betesvall. Igenväxningen beror på att betesdjur släpptes först i början av september, då gräset
hunnit bli osmakligt för djuren.
hunnit bli osmakligt för djuren.
Sidan är ej publicerad
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
