Betade stränder med anslutande betesmarker ger en speciell lågvuxen gräsvegetation, som gynnar många fågelarters näringssök och häckning. Men de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för betesdriften är ofta inte särskilt goda. Det är lätt att rekommendera bete, men att få det omsatt till verklighet har blivit allt svårare. Om det är möjligt, bör åtminstone delar av våtmarken öppnas för bete.
Veketågets tuvor ger skydd åt fåglar och smådjur, men tuvorna får inte bli för stora och stå för tätt.
Bäst lämpade är nötkreatur som efter ett tag lär sig att gå ned i vattnet ända till buken. Är bottnarna stabila betar djuren av vattenväxter-na. Men det är främst det söndersmulande trampet som gör att betade stränder förblir öppna. Utmed större sjöar bildas ofta en zon med öppet vatten mellan strandkanten och ett bälte av högvuxna vattenväxter en bit ut i vattnet. Denna öppna zon, som är resultat av nötkreaturens aktivitet, kallas också för den blå bården och är ofta rik på mat för bl.a. vadarfåglar och änder.Nötkreaturen lämnar många gödselrator, som snabbt breder ut sig. För att förhindra ratorna kan marken maskinputsas regelbundet. En kombination med får- eller hästbete efteråt kan också fungera bra.
Efter några års beteshävd brukar gräs- och veketågtuvor breda ut sig. Vadarfåglar, t.ex. tofsvipan, väljer för sin häckning främst områden med låg tuvhöjd (under 20 cm) och låg tuvtäthet (färre än 2 st./m2). Genom flera körningar med betesputsmaskinen eller en lågt ställt slaghack på sensommaren kan man hejda för kraftig tuvutveckling.
I mindre vattensamlingar med låg genomströmning kan det bli höga halter av skadliga tarmbakterier. I så fall måste stängsel sättas upp och vattenförsörjningen till djuren säkerställas på annat sätt. När stranden inte kan betas längre, måste andra skötselåtgärder tillgripas för att hindra igenväxningen. Man bör också se upp med sprängört, som är en visserligen sällsynt men mycket giftig växt för kreaturen.
