Skyddszoner

• Förbättra vattenkvaliteten och därmed bidra till att minska övergödningens negativa effekter.
• Behålla kulturlandskapets biologiska mångfald på en hög och livskraftig nivå genom att skapa förutsättningar för en större artrikedom i direkt anslutning till vattenbiotoper.

Den enskilt största och viktigaste åtgärden för att minska erosionen är att lämna en kantzon av permanent växttäcke utmed vattendraget, som aldrig plöjs och där jorden hålls ihop av ett tätt gräsrotstäcke. En skyddszon med gräs bidrar på två sätt till att förbättra vattendragets kvalitet:

1. Fosfor fångas upp. Jordbemängt vatten från intilliggande åker bromsas upp av gräset och partiklarna kan sjunka till marken. Jorden och därmed fosforn sedimenterar alltså i skyddszonen

2. Kväve hindras att lakas ut. När gräsmarken suger upp vattnet fångas det lättlösliga nitratkvävet, som sedan delvis kan tas upp av växterna. Parallelt pågår en annan process i jorden, denitrifikationen, där bakterier omvandlar nitratkvävet till ofarligt luftkväve.

En skyddszon kan således kraftigt minska erosionens negativa effekter.

Skyddszonens utformning och effektivitet

Det är i hög grad ekonomiska och praktiska överväganden som styr skyddszonens utformning.

Hur smal får en skyddszon vara för att överhuvudtaget göra någon nytta? Frågan har belysts i ett stort antal försök, men problemet är att varje försök, liksom varje plats utmed ett vattendrag har olika unika förutsättningar, som dessutom varierar kraftigt med årens olika väderförhållanden. En fingervisning är dock att ca 40-70 % av fosforn och 10-40% av nitratet kan fångas vid en måttlig ytavrinning över en skyddszon som är 6 meter bred. Men när anslutande marklutning överskrider 10 % (1 m höjdskillnad per 10 m) kan vattnets hastighet från åkrarna öka kraftigt och skyddszonen behöver då vara mycket bredare. I den vetenskapliga litteraturen rekommenderas för bäckar och åar ofta en bredd på mellan 10 och 15 meter som en kompromiss mellan naturskydd och jordbrukets intressen. En bredd på 6 meter anses i många sammanhang vara ett minimum.

Inom programmet för jordmånsövervakning, JOVÅ, har man undersökt erosionens effekter på 10 platser. (Jordforsk, 2000).

Jordförlust/ha 0,1 ton - 2,9 ton

Fosforförlust/ha 0,3 kg - 4,4 kg

Kväveförlust/ha 22 kg - 88 kg

Siffrorna åskådliggör den stora variationen som konstateras på olika platser.

När man bestämmer storlek och utformning av skyddszonen finns flera praktiska detaljer att tänka på. Bredden på zonen kan med fördel varieras. I anslutning till en rund märgelhåla i södra Sverige är det ju betydligt mer praktiskt att inrama dammen med en fyrkantig skyddszon istället för med en jämn bred cirkel. Utmed en slingrande bäck kan åkerkanten rätas ut eller fuktiga svårbrukade åkeravsnitt kanske kan ingå i skyddszonen.

Utmed många fina vattendrag, men även vid uppdämda vatten och grävda småvatten kan skyddszoner utformas med hänsyn till landskapsbilden.

Kan gräset användas som foder bör man redan vid insådd försöka bilda sig en uppfattning om området kommer att tillföras näring från angränsande åker. Är den förväntade näringstillförseln inte stor kan en liten inblandning av baljväxtfrö i utsädet vara befogat. För hög andel baljväxter som fixerar luftkväve i marken motverkar dock skyddzonens syfte.

Skyddszoner utmed fiskförande vattendrag kan närmast vattnet kompletteras med en lågväxande busk- eller trädvegetation, t ex rönn, sälj och vide. Växtligheten skall passa in i den ursprungliga miljön, plantering av för området udda växter är inte lämpligt. Oftast räcker det med att lämna en smal remsa som aldrig slås av. Jorden invid vattendraget innehåller ofta gamla frön som efter plöjningen och anläggningsarbetena får möjlighet att gro. Om man vill kan högväxande träd, t. ex. björk, senare gallras bort.

Vid betesdrift bör man inte låta djuren gå för länge på hösten, så att marktäckets sår hinner läka innan vintern. Självklart bör stängslingen hålla ett betryggande avstånd till rinnande vattendrag.

Planerar man för avslagning är en lämplig avslagningstidpunkt, ur biologisk synvinkel, de två sista veckorna i juli. Många av ev. förekommande ängsblommor har då hunnit fröa av sig och även häckande fåglar och insekter i området har fått upp nästa generation. Är man mån om områdets biologiska mångfald bör växtmaterialet alltid föras bort.

Oavsett vad skyddszonen skall användas till är självklart gödsling och spridning av bekämpningsmedel inte aktuellt inom området. Dessa åtgärder står i direkt motsatts till områdets skyddande syfte.

Skyddszonens funktion som biotop
Generellt sett ger en artrik flora goda förutsättningar för etablering av många insektsarter, fåglar, smådjur och småvilt. En betad gräszon kan ge häckningsplatser för vadarfåglar, något högre gräs ger plats för änder och skydd för haren. I gräset finns ofta grodor och salamandrar vars livscykel är knuten till både vattnet och land. I buskage närmast vattnet kan näktergalen och andra småfåglar häcka. Gräsmarker i anslutning till vattendrag har i regel mycket goda förutsättningar för att bli rika på biologiska värden. Finns det fisk i vattnet är buskar och träd nära strandzonen extra värdefulla. När de skuggar vattnet så sänks vattentemperaturen och nedfallande trädinsekter och löv utgör ett tillskott i fiskfödan.

Det som många gånger glöms bort är att många insektsarter, fåglar och groddjur övervintrar i anslutning till vattnet. Med mycket enkla medel kan mångfalden stöttas. Många gånger räcker det med att inte "städa" allt, kanske lämna småavsnitt med oslaget gräs, inte ta bort varenda död trädstam som ligger i strandkanten. Skyddszonen är en utmärkt plats för placering av från åkern bort transporterade stenar, som kan läggas upp i rösen. Här kommer många arter att finna skydd och lämpliga hålor för att övervintra i.

Samordna och samplanera skyddszoner
Det finns mycket att vinna på att samplanera och samordna fastigheters skyddszoner, särskilt när det skall skapas längre, sammanhängande sträckor. Kanske man kan upprätta en gemensam plan och ta in råd av någon expert. Redan anläggningsarbetena kan samordnas så att arbetet blir rationellt genomfört när samma åtgärder skall vidtagas andra sidan fastighetsgränsen.

Avslagning, foderbärgning, höproduktion och betesdrift är andra moment som kan bli mer lönsamma om stora sammanhängande remsor kan samskötas. Även naturvårdsaspekten kan upplevas som mer positiv, när flera fastighetsägare arbetar för en gemensam sak.

Våra rinnande vattendrag är en liten rest av ett en gång utvecklat och finmaskigt nät, som genomvävde hela kulturlandskapet. Mer än två tredjedelar av den ursprungliga vattenytan har torrlagts. Det som är kvar kan jämföras med våra motorvägar och riksvägar, medan alla andra mindre vägar har fallit bort.

För många arter är dessa vattenvägar den enda korridoren i landskapet att ta sig fram på. På många håll är det numera stora avstånd mellan dammar, sjöar, åkerholmar eller dikesrenar. Emellan dessa råder ett storskaligt och otillgängligt åkerbruk. Många insekter och groddjur förmår inte att passera sådana områden för att nå nästa "oas" i landskapet. Detta faktum kan bli ödesdigert, då det även i naturen kan förekomma katastrofer som drabbar hela bestånd av vissa arter. Skall drabbade områden åter kunna koloniseras behövs det för dessa arter fungerande vägar.

Att anlägga skyddszoner utmed rinnande vattendrag kan jämföras med en uppgradering från en ren asfaltväg till att omfatta många rast- och matplatser med övernattningsmöjligheter. Det skapas en biologisk infrastruktur som inbjuder till etablering av nya växt- och djursamhällen. Ju längre och mer sammanhängande denna led blir, desto värdefullare blir den för dess användare. Det kan vara skalbaggar och andra insekter, salamandrar och grodor, fåglar, fladdermöss och inte minst växter. Kanske en dag dessa leder blir utgångspunkt för spridningskorridorer som kommer att anläggas tvärs över torrare marker mellan stora åkrar. I takt med att landskapet anpassas till det rationella jordbrukets behov kan det bli nödvändigt med nya naturvårdsinsatser i denna riktning.