Erosionsskydd

Hur uppstår erosion?

Det vanligaste förloppet vid erosion är att regndropparnas slag river loss osynliga små jordpartiklar som flyter ut i en vattenpöl. När gropen är fylld rinner den över till en större pöl och slutligen följer vattnet och jordpartiklarna topografin ner till närmaste vattendrag. Erosion kan uppstå även på svagt lutande eller platta åkrar. Allt som behövs är en vattenmättad eller tjälad mark som inte kan ta emot mer nederbörd, och som är obeväxt och ligger oskyddad för vattnets krafter.

Vissa lösa jordarter är extra känsliga. Mo- och mjälajordar eroderar lätt. De består av mycket finkornigt material, dock inte tillräckligt fint för att bilda större sammanhängande klumpar (aggregat) såsom lerjordarna. Utmed ett dike kan erosion även orsakas av flytskred när det är mo- och mjälajordar. I lerjord kan dikeskanten brytas av och bilda glidskred. Här handlar det ofta om att vara

Traditionell betesdrift är ofta lokaliserad till låglänta fuktiga eller svårbrukade avsnitt i landskapet. På vissa håll är det fortfarande brukligt att låta djuren gå i eller alldeles invid bäckarna. Där är stränderna upptrampade, stora gyttjepölar bildas och vid regn och högvatten spolas stora mängder jord ut i dessa vattendrag. Till jordpartiklarna är näringsämnen bundna som då snabbt transporteras till större vattendrag. Detta bidrar i sin tur till övergödningen.

En liknande effekt kan uppstå t ex i anslutning till lutande höstplöjda åkrar på vintern. Man ser grumliga rännilar söka sig ner mot diket eller bäcken. Ofta blir vattendraget grumligt och mörkt av den stora mängden tillförda jordpartiklar. Vattenväxterna nås inte längre av ljuset och fiskarna flyr när de inte kan se och hitta mat.

Sammanfattningsvis gynnar följande faktorer erosion till vattendrag:

• Avsaknad av växttäcke
• Kraftig åkerlutning
• Erosionskänslig jordart
• Högt grundvatten, vattenmättnad, tjäle
• Översvämning
• Markpackning, dålig dränering
• Plöjning i riktning mot åkerns lutning
• Felaktigt utförd dikesrensning