Skördemätning i potatis, sockerbetor och vall

Flera skilda typer av skördemätare för potatis finns beskrivna (Algerbo & Ehlert, 2000) se figur 15. Det har utvecklats ett par viktmätande system. Ett av dessa väger skörden i tankelevatorn och fungerar som en bandvåg. Det kallas Harvestmaster och säljs kommersiellt. Detta kommer att testas i Halland under 2001. Ett annat viktmätande system mäter kraften när potatisen faller från en elevator och studsar mot en gummiplatta. Det är dock inte prövat i praktisk skörd, men under kontrollerade försök har noggrannheten varit mycket bra. Dessa system kan dock inte skilja på vikterna hos potatis, jord och sten.

I Sverige har JTI på försök använt en optisk sensor för att mäta potatisskörden (Algerbo & Ehlert, 2000). Sensorn består av en optisk kamera och en ljuskälla. När potatisarna transporteras genom ljusstrålen ger de en skugga som noteras av den optiska kameran. Den projicerade ytan måste sedan relateras till en vikt på potatisen. Därför mäts ett antal potatisar av kända storlekar med kameran och vägs med en våg. Praktiska försök har visat att kameran överskattar skörden med mellan 6 och 11 %. Ju jämnare och rundare potatisen är desto bättre noggrannhet blir det. Därför har sorten en viss betydelse för resultatet. System kan inte, liksom systemen med vågceller, skilja potatisar från sten och jord. En fördel med den optiska sensorn är att man utöver skörden får storleksfördelningen på potatisen. Det är en viktig kvalitetsaspekt på matpotatis.

*

Vall
Vall är ingen enhetlig gröda utan kan bestå av många olika arter och artblandningar. Vattenhalten i skörden är en annan mycket varierande faktor. Normalt används den skördade vallen som foder på den egna gården och skördeuppskattning förekommer bara för hela skiften. En stor andel av vallarealen finns inom skogs- och mellanbygd, med mer eller mindre kuperad mark och med generellt större jordartsvariationer än inom slättområden. Fördelningen mellan gräs och klöver i blandvallar har i viss mån visat sig variera med topografin. På lägre belägna områden minskar ofta klöverandelen snabbare. Det kan bero på flera saker. Högre mullhalter i svackorna ger bättre kvävetillgång, vilket gynnar gräsen. Klöver är också känsligare än gräs för perioder med stående vatten. I lågt belägna områden med mulljordskaraktär kan också tillgången på fosfor och kalium vara begränsande, vilket missgynnar klöver mer än gräs.

Vid undersökningar i området kring Kinnekulle noterades skördevariationer i vall på upp till 50 % mellan lättjord och lerjord under torra förhållanden (Magnusson & Söderström, 1994). I tyska undersökningar har man uppmätt skördevariationer i vall mellan 3 och 15 ton/ha (Lindén & Åfors, 1997). Torka orsakar snabbare åldrande hos grödan, vilket i sin tur påverkar näringsinnehållet. Variation i topografi och jordart kan således antas orsaka skillnader i både skördad mängd, näringsinnehåll och kvalitet. I mjölkproduktion med hög avkastning är det mycket viktigt att foderkvaliteten är jämn.

Det finns flera system för skördemätning i vall internationellt, men inget används idag praktiskt. De flesta systemen bygger på någon typ av exakthack (Algerbo & Thylén, 1998). Skördemätningar vid ensilageskörd har gjorts genom mätning av avståndet mellan inmatningsvalsarna i hacken (Ehlert & Jüschnik, 1997), genom kontinuerlig vägning av den skördade mängden i vagnen eller med olika typer av sensorer monterade på hacken. Vid skördemätning genom mätning av avståndet mellan inmatningsvalsarna visade sig skördevärdena vara beroende av vattenhalten, men också av mognad och sort. Genom att montera en vågcell på lastarvagnen fås en kontinuerlig skördemätning. Problemet är att alla vagnar måste förses med vågar och att vattenhalten måste kontrolleras med jämna mellanrum.

Tyska försök med en radiometrisk sensor på en självgående hack gav samma noggrannhet i skördemätningen som vid tröskning av spannmål, men det fanns inget fungerande sätt att kontinuerligt mäta mängden torrsubstans i ensilaget (Auernhammer et al., 1996). Det stora problemet för att lyckas med skördmätning i vall är att hitta en bra teknik för att kontinuerligt mäta vattenhalten. I ensilage med blandning av gräs och baljväxter varierar denna mycket och osäkerheten i skörden kan därmed bli stor. I Tyskland har man på försök använt NIR (Nära Infraröd Reflektans) för att mäta vattenhalt i vallskörd och utveckling av metoden pågår (Börjesson, pers. medd). I majsensilage eller andra grödor med en jämnare fuktighet skulle det vara enklare att få en fungerande skördemätning utan vattenhaltsmätare (Pedersen, pers. medd.).

*

Sockerbetor
Sockerbetor är liksom potatis en arbetsintensiv gröda med stor ekonomisk omsättning per ha.

I dag finns teknik för skördemätning i sockerbetor, men endast ett fåtal betupptagare med mätutrutsning finns i praktisk drift i världen. I Sverige gjordes skördemätningar på två gårdar under betkampanjen 1998 (Ebelin, 1998). Mätningen gjordes med hjälp av en vågcell som placerades över den övre elevatorn. Erfarenheten var att skörden inom fälten varierade en hel del, mellan 30 och 52 ton/ha på den ena gården och mellan 52 och 66 ton/ha på den andra. Dessa skördevärden var dock inklusive jord. Upptagningsförhållandena vid den aktuella tidpunkten var mycket bra, men andra år kan variationen i den mängd jord som skördas med betorna vara stor och sannolikt utgöra en betydande felkälla.

Under år med sämre förutsättningar för tillväxt kan skördevariationerna vara betydligt större. I engelska försök noterades en avkastning på mellan 5 och 30 ton per ha ett mycket torrt år på en lätt jord (Karlsson, 1997). Skörden mättes med hjälp av en vågcell som monterades på vagnen där betorna kontinuerligt lastades. Noggrannheten var mycket bra. Nackdelen med systemet är att alla vagnar måste utrustas med vågceller. Detta system kan heller inte skilja på vikterna hos betor, jord och sten.

Jordhalten är en mycket viktig kvalitetsparameter, då sockerbruken gör avdrag för jord som följer med skörden. Är det stora mängder smuts med betorna tar bruken helt enkelt inte emot dem. Svårigheten att uppskatta jordmängden konstateras också i holländska försök (Medema & Bergeijk, 2000). Inomfältsvariationerna i skörd var stora, men det fanns inget bra system för att mäta jordmängden och därmed få fram den riktiga skördevariationen i fält.

1999 mättes jordhalten vid betupptagning på 100 ha i Skåne (Ebelin, 1999). Undersökningen gjordes genom att mängden reflekterat ljus av två våglängder mättes med en spektrometer. Denna skiljer beta från jord och mäter egentligen den jordtäckta ytan på betan. Jordytan är sedan kopplad till jordvolymen enligt en beräkningsmodell. Spektrometern kan alltså inte bedöma hur tjockt jordlagret är, utan där finns risk för fel. I de fall jordklumpar och sten förekommer, blir felet större. Modellen tar dessa för jordtäckta betor, medan det är jord eller sten rakt igenom. Osäkerheten i jordhalten blev därför ganska stor. Mer erfarenhet och referensmaterial är nödvändigt för att öka säkerheten i mätningen. Snabbheten i systemet var dock god. Det som är mest efterfrågat i praktiken är att få ett mått på jordhalten kontinuerligt under skörd så att betupptagaren kan justeras. Målet är att få hög renhet med så lite spill som möjligt. Intresset för att kunna mäta jordhalten vid betupptagning är stort bland betodlarna och utvecklingen av jordhaltsmätaren kommer att fortsätta.