Det finns alltså många skäl till att kalka och hålla markens kalktillstånd på en bra nivå, men också skäl för att inte höja pH för mycket. Det innebär onödiga kostnader i form av alltför stora kalkinköp och eventuellt också behov av gödsling med vissa mikronäringsämnen.
Kalkbehovet beräknas antingen utifrån aktuellt pH-värde i marken
För att få en bättre lerhaltsbestämning kan man på sikt förmodligen använda NIR (Nära Infraröd Reflektans) (Stenberg, et al., 2000). Det är en billig och enkel metod och bör därför ha potential inom precisionsodlingen. NIR-bestämningen innebär att man mäter mängden reflekterat ljus från ett material. Det reflektansspektrum som blir resultatet av NIR-mätningen är beroende av materialets ljusspridningsförmåga. Denna beror i sin tur till stor del av partikelstorleken och mängden kemiska ytor. Korrelationen mellan NIR och lerhalt visade sig vara mycket bra, R2 = 0,94. Metoden är snabb och bra, men mätinstrumentet är dyrt. NIR kan också eventuellt vara ett sätt att tillsammans med pH bestämma kalkbehovet, där NIR-utslaget tolkas som ett uttryck för katjonbyteskapaciteten, vilket mull- och lerhalt också avspeglar. Vid en jämförelse av kalkbehovet beräknat från försök och beräknat med NIR var R2=0,67. För att metoden ska kunna användas i praktiken krävs dock fler undersökningar.
Basmättnadsgraden avser förhållandet mellan den samlade mängden utbytbara katjoner i jorden och dess totala förmåga att utbytbart binda positiva joner (katjonbyteskapacitet) Ett förenklat sätt att bestämma mängderna utbytbart bundna katjoner baseras på summan av K-, Ca- och Mg-joner som analyseras vid AL-analys. I rekommendationerna (SJV, 2000) anges ett kvantitativt mått på kalkbehovet för att nå 70% basmättnadsgrad vid olika nivåer på katjonbyteskapaciteten. Vilken metod som används varierar i landet. Undersökningar visar emellertid att sambandet mellan basmättnadsgrad och pH-värde är ganska svagt och att det beräknade kalkbehovet därför är beroende av vilken metod man använder (Stenberg, et al. 2000).
