Markkartering

Markprovtagningen görs normalt med fyrhjuliga motorcyklar och koordinatsätts med GPS som gör det möjligt att bestämma var proverna har tagits. Det gör att det går att återkomma till exakt samma plats och upprepa provtagningen efter ett antal år. Genom att göra en karta med hjälp av GIS kan analysvärden inom områdena mellan punkterna interpoleras med de olika metoder som redovisats i tidigare avsnitt. Det ger bättre underlag för varierade åtgärder i form av gödsling och kalkning än en karta

Att ha digitala markkartor ger möjlighet att jämföra markkarteringsdata med andra koordinatsatta data med hjälp av GIS. Detta ger incitament för fler att använda den nya precisionsodlingstekniken.

*

Optimering av markprovtagning
Förhållanden såsom jordart och näringsinnehåll inom ett skifte kan variera mycket, även mellan ganska närbelägna punkter. Orsaken kan vara en mängd faktorer såsom skillnader i topografi, jordart, skörd, gödslingshistoria m.m. Det finns också fält där variationen är ganska liten. Skilda växtnäringsämnen varierar ofta i olika hög grad. Därför kan en täthet i provtagningen motsvarande ett prov per ha endast ge en grov uppskattning av markförhållandena inom fältet. Ju fler prov som tas desto säkrare blir informationen. Både provtagning och analys är dock dyrt, varför antalet provpunkter måste minimeras. För att få ut så mycket som möjligt av en provtagning är det viktigt att placera provtagningspunkterna på rätt ställe.

Ett skifte kan delas in i olika områden efter exempelvis skördenivå, jordart eller höjdskillnader. Om ett fält är starkt kuperat kan odlingsförutsättningarna vara mycket varierande mellan högt och lågt belägna punkter. En topografisk karta kan därför förbättra planeringen av var proverna ska tas för att på bästa sätt fånga in den verkliga variationen inom skiftet. Ofta är höjdskillnaderna i fält för små för att den topografiska kartan ska vara användbar. Då kan dikningskartor med noggranna höjdangivelser vara till god hjälp.

Engelska undersökningar visar att om man planerar en markprovtagning utifrån både skördekarta och jordartskarta kan precisionen ökas nästan lika mycket som om man tar ett samlingsprov på fyra punkter per ha i ett fast rutmönster (Griffin, 1999). Med en anpassning av markkartan efter skörd och jordartsvariation ökade kostnaden bara obetydligt. En förtätad provtagning skulle däremot ha medfört avsevärt högre kostnad, men med samma osäkerhet i resultatet.

I England gjordes försök med att från fyra års skördeuppskattning med satellitbilder över ett fält på 26 ha indela fältet i 8 olika områden efter skördenivå (Thomas et al., 1999). Inom varje område gjordes minst 16 borrstick som slogs ihop till ett samlingsprov för analys av fosfor, kalium och magnesium. Resultatet jämfördes med en normal markkartering med ett prov per ha. Överensstämmelsen mellan de två provtagningarna var bra. Den tätare provtagningen gav något högre fosfortillstånd, men med den noggrannhet som är rimlig inom jordbruket gav den glesare provtagningen tillräckligt bra resultat. Metoden ger förutsättningar för att minska antalet analyser och därmed minska kostnaderna för markkartan.

Markens konduktivitet, eller elektriska ledningsförmåga, påverkas av bland annat vattenhalt och jordart. Konduktiviteten ökar med en ökad ler- och vattenhalt. Genom att mäta konduktiviteten kan man få en uppfattning om jordartsvariationen inom ett fält (Söderström, pers. medd.).