Förluster av fosfor via täckdikningssystemen
De olika typerna av erosion kräver olika motåtgärder, därför är det viktigt att veta vilken typ av förluster som har störst betydelse. Förluster av fosfor via täckdikningssystemen svarar troligtvis för de största fosforförlusterna, speciellt i ett flackt jordbrukslandskap. Ju högre lerhalten är, desto större brukar problemen vara. På en lätt jord kan transport av löst fosfat genom marken förekomma, men inre erosion brukar inte vara något problem (B. Ulén, pers. medd., 2002).
Jordens förmåga att binda fosfor
Lerjordar kan binda mer fosfor än en lättare jord. Ytan på lermineralen har många bindningsställen medan lättjordens material har betydligt färre. Det är dessutom skillnad mellan olika lerjordar. Jordens geologiska ursprung har betydelse för jordens förmåga att binda fosfor. Lerjordar med hög andel järn- och aluminiumoxider har speciellt stor förmåga att binda fosfor. Fosforfixeringsförmågan är oftast starkare kopplad till lerkvalitet än lerhalt och finler har en stor specifik bindningsyta (Börling et al., 1999).
Alvens förmåga att binda fosfor är av stor betydelse för fosforläckaget. I Sverige finns exempel på lätta jordar med järnrik alv som har ett litet fosforläckage eftersom fosforn binds i alven. Exempel på motsatsen är lätta jordar där hela jordprofilen har högt fosforinnehåll men utan järninslag. Detta ger ett stort och uthålligt fosforläckage (Naturvårdsverket, 1997b).
Vinderosion
Precis som för vattenerosion sker vinderosion i två delmoment, partikeln ska först lossna och sedan transporteras. Vinden lossar små partiklar. När fler och fler partiklar lyfter och studsar på markytan blir kraften större och fler partiklar lossnar osv. (Brady, 1990). Tabell 1 nedan visar hur partiklar med olika storlek uppför sig i samband med vinderosion, och vilken korngrupp de tillhör. De minsta jordpartiklarna, som vanligen har det största fosforinnehållet, kan sväva långt (Naturvårdsverket, 1997b).
| Partikelstorlek (mm) | Förflyttning | Korngrupp |
| < 0,1 | svävar | < grovmo |
| 0,1-0,5 | hoppar | grovmo-mellansand |
| 0,5-1 | kryper | mellansand-grovsand |
| > 1 | flyttar sig inte | > grovsand |
- vindhastighet och turbulens
- hur markytan ser ut
- typen av vegetation.
Vinderosionen blir t.ex. mer allvarlig ju jämnare markytan är (Brady, 1990).
Risken för vinderosion är stor på våren, speciellt vid vindhastigheter motsvarande kuling och storm. Särskilt utsatta är lösa, finfördelade, torra och obevuxna jordar. En period med torrt väder, nattfrost, sol och vind efter intensiv jordbearbetning ger speciellt olyckliga betingelser för vinderosion (Naturvårdsverket, 1997b).
Brady (1990) presenterar även en ekvation för vinderosion som inkluderar faktorerna:
- jordens erodibilitet
- lokal klimatfaktor
- markytans ojämnhet
- fältets storlek
- mängden vegetation.
