Marktäckning
Faktorn C i "soil loss equation" står för betydelsen av marktäckning och jordbearbetning. Vegetation hjälper till att behålla markens aggregatstruktur och skyddar mot erosion (Naturvårdsverket, 1997b). Ur denna synvinkel är det positivt med fleråriga grödor som bildar mer organiskt material rötter och annat jordbearbetas mindre. Det finns färre finfördelade jordpartiklar i dessa grödor som kan slammas upp och föras bort med vattnet. Växtlighet och växtrester skyddar även mot regndroppars slag (Naturvårdsverket, 1997b).
Skog och gräs ger det bästa naturliga skyddet mot erosion. Spannmålsgrödor ger ett medelbra skydd, medan radodlade grödor ger sämst skydd mot erosion. C-värdet beror av bl.a. (Brady, 1990):
- vilka grödor som odlas (växtföljd)
- typen av jordbearbetning
- om växtrester lämnas kvar på fältet
*
Nackdelar med fleråriga grödor
En långliggande vall kan mot slutet av liggtiden skapa så bra struktur i marken med sprickor och gångar att den inre erosionen ökar. Frostskadad vegetation, som finns i vallen över vintern, kan vara en källa till förluster av fosfatfosfor. En stor del av fosforn i aktivt växande grödor är nämligen i oorganisk form och kan lätt frigöras om cellmembranen skadas. Samma sak kan hända om växtmaterialet torkar. Från vegetation som dött av glyfosatbehandling har fosfatförluster varit påtagliga (Ulén, 2001). Även i kantzoner som inte skördats har man fått förhöjda fosfathalter (Uusi-Kämppä et al., 2001)
Användning av mellangröda kan på samma sätt leda till ökade fosforförluster (Tjell, 1994).
*
Växtrester
Växtrester på markytan har positiv inverkan på risken för erosion (Brady, 1990). Å andra sidan finns andra undersökningar som visar att kvarlämnad halm på markytan inte minskar erosionen (Naturvårdsverket, 1997b).
Frågan om växttäckets betydelse är inte utredd och den bästa odlingstekniken för vallar bör undersökas mer (Naturvårdsverket, 1997b).
