Gödslingens påverkan på denitrifikationen
Mängden nitrat, både markens innehåll och det nitrat som bildas då ammonium i gödsel omvandlas till nitrat efter spridningen, är det som främst påverkar denitrifikationen (Steineck et al 2000). En väl avpassad kvävegiva som grödan har möjlighet att ta upp leder därför till lägre denitrifikation. Även tillgången till organiskt material spelar roll för denitrifikationen. Kolet används som energikälla av denitrifierarna, men det kan också bero på att kolet ökar den biologiska aktiviteten generellt sett och då förbrukas syre vilket kan leda till anaeroba förhållanden och därmed till denitrifikation (Wahlander, ref, 2004).
Vid tillförsel av stallgödsel tillförs också organiskt material. Den lättomsättbara delen av materialet bryts ned snabbt och förbrukar allt syre. Nitrat bildas vid nitrifikationen av stallgödselns ammonium. Ofta utvecklas nitratet på ovansidan av vattenfyllda jordpartiklar medan denitrifikationen sker i mitten av partiklarna där omsättningen av organiskt material har förbrukat allt syre. Vid nedmyllning av stallgödsel finns risk för att det uppstår "hot spots" vid den nedbrukade gödseln där betingelserna för denitrifikation är mycket goda. Denitrifikationen är därför oftast större vid nedmyllning än vid bredspridning av stallgödsel (Landbrugets rådgivningscenter, 1998).
Organiskt material har en stor vattenhållande förmåga och stallgödselns innehåll av organiskt material håller därför kvar vätska i gödseln. Ju mer organiskt material desto mer vätska hålls kvar i gödseln efter spridningen. Det inställer sig ett jämviktsförhållande i marken mellan jord och gödsel så att vattenpotentialen är samma överallt. När vätskan dras ut från gödseln underlättas syresättningen eftersom syre rör sig mycket snabbare i luft än i vatten. När syresättningen ökar minskar denitrifikationen. Denitrifikationen är därför mindre i en torr jord än i en fuktig (Petersen, 1996).
Denitrifikationen blir generellt sett större på marker där stallgödsel tillförs än på handelsgödslad åkermark. Vid en jämförelse mellan svingödsel och kogödsel är denitrifikationen högre vid användning av kogödsel. Svingödsel innehåller mer vatten än kogödsel, men kogödsel har ett högre innehåll av organisk substans. Vätskan hålls därför kvar i gödseln i högre grad vid användning av kogödsel, vilket ökar risken för syrefattiga förhållanden och därmed denitrifikation (Petersen, 1996). Denitrifikationen är också större vid radmyllning av gödsel än vid bredspridning. Detta beror på att större volym av gödseln kommer i kontakt med syre vid bredspridning, och därmed bildas inte de syrefria miljöer som krävs för denitrifikationen. Risken för ammoniakavgång är dock större vid bredspridning.
Tillgängligheten av lättomsättbart kväve från gödsel påverkar denitrifikationens omfattning och varaktighet. I laboratorietester vid 15-20° C har denitrifikationsprocessen nått ett maximum inom den första veckan men har sedan fortsatt vara mätbar under 2-3 veckor (Petersen, 1996).
Vid tillförsel av stallgödsel tillförs också organiskt material. Den lättomsättbara delen av materialet bryts ned snabbt och förbrukar allt syre. Nitrat bildas vid nitrifikationen av stallgödselns ammonium. Ofta utvecklas nitratet på ovansidan av vattenfyllda jordpartiklar medan denitrifikationen sker i mitten av partiklarna där omsättningen av organiskt material har förbrukat allt syre. Vid nedmyllning av stallgödsel finns risk för att det uppstår "hot spots" vid den nedbrukade gödseln där betingelserna för denitrifikation är mycket goda. Denitrifikationen är därför oftast större vid nedmyllning än vid bredspridning av stallgödsel (Landbrugets rådgivningscenter, 1998).
Organiskt material har en stor vattenhållande förmåga och stallgödselns innehåll av organiskt material håller därför kvar vätska i gödseln. Ju mer organiskt material desto mer vätska hålls kvar i gödseln efter spridningen. Det inställer sig ett jämviktsförhållande i marken mellan jord och gödsel så att vattenpotentialen är samma överallt. När vätskan dras ut från gödseln underlättas syresättningen eftersom syre rör sig mycket snabbare i luft än i vatten. När syresättningen ökar minskar denitrifikationen. Denitrifikationen är därför mindre i en torr jord än i en fuktig (Petersen, 1996).
Denitrifikationen blir generellt sett större på marker där stallgödsel tillförs än på handelsgödslad åkermark. Vid en jämförelse mellan svingödsel och kogödsel är denitrifikationen högre vid användning av kogödsel. Svingödsel innehåller mer vatten än kogödsel, men kogödsel har ett högre innehåll av organisk substans. Vätskan hålls därför kvar i gödseln i högre grad vid användning av kogödsel, vilket ökar risken för syrefattiga förhållanden och därmed denitrifikation (Petersen, 1996). Denitrifikationen är också större vid radmyllning av gödsel än vid bredspridning. Detta beror på att större volym av gödseln kommer i kontakt med syre vid bredspridning, och därmed bildas inte de syrefria miljöer som krävs för denitrifikationen. Risken för ammoniakavgång är dock större vid bredspridning.
Tillgängligheten av lättomsättbart kväve från gödsel påverkar denitrifikationens omfattning och varaktighet. I laboratorietester vid 15-20° C har denitrifikationsprocessen nått ett maximum inom den första veckan men har sedan fortsatt vara mätbar under 2-3 veckor (Petersen, 1996).
Sidan uppdaterad 2010-10-28 av Ulrika Williamsson
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
