Foderomvandlingsförmåga

En av de faktorer som påverkar hur mycket näringsämnen som återfinnes i gödseln är djurets foderomvandlingsförmåga, dvs hur många kg foder det går åt för ett kg tillväxt. Av den näring som djuret får i sig via födan går en del åt till eget underhåll, dvs diverse funktioner som till exempel matsmältning och till att hålla värmen. Resterande mängd av näringen som tas upp av djuret kan användas för produktion eller lagras in som muskulatur eller fettvävnad. Avelsarbetet på grisar är i mångt och mycket ett miljöarbete. Genom att avla på hållbarare, friskare djur som växer bättre och har en bra foderomvandlingsförmåga, spar vi också miljön. Ett djur som har god foderomvandlingsförmåga tar upp mer av fodrets innehåll av näringsämnen. Ett sjukt djur har som regel en dålig foderomvandlingsförmåga och kan äta mycket foder men med mycket dåligt upptag. Effektiviteten i produktionen har betydelse. I lågproducerande besättningar tar det längre tid att få fram samma mängd produkt och det går därför åt mer underhållsfoder med ett totalt sett större spill. Som exempel var genomsnittet för foderutbyte i den bästa fjärdedelen av de sydsvenska besättningarna som deltog i Optimas produktionsuppföljning 1999, 2,61 kg foder per kg tillväxt jämfört med den sämsta fjärdedelen som hade 3,09 kg foder per kg
tillväxt (som foder räknas ett standardfoder för slaktsvin med 12,5 MJ energi per kg). I Sverige har vi överlag grisar med en väldigt god foderomvandlingsförmåga och det går förhållandevis åt få kilo foder per kg tillväxt. Detta innebär att det kan vara befogat med en högre koncentration av fosfor i foder, utan att det för den sakens skull innebär en större påfrestning för miljön.

Vi kan ta ett räkneexempel:

En gris (gris A) behöver 2,5 kg foder för 1 kg tillväxt, en annan (gris B) behöver 3,1 kg foder för 1 kg tillväxt. I foder används en fosforkälla som i snitt har smältbarhet på 40 %. Säg att båda grisarna får samma foder som innehåller 6 gram fosfor per kg foder. Gris A skulle då få i sig:  2,5 kg foder * 6 gram* 0,4 smältbarhet = 6 gram fosfor per kg tillväxt. Gris B skulle få i sig: 3,1 kg foder * 6 gram * 0,4 smältbarhet = 7,44 gram fosfor. I detta fallet får båda grisarna sitt behov tillgodosett, men ur exemplet framgår att normer borde på något sätt sättas i relation till vilken foderomvandlingsförmåga eller tillväxt som djuret har och inte bara vikt eller ålder. Det är dock möjligt att en gris med bra foderomvandlingsförmåga också har ett effektivare upptag av fosfor och därför inte behöver en förhöjd inblandning av fosfor.

Foderomvandlingsförmågan kan påverkas av fodrets sammansättning. Ett foder, som är så optimalt sammansatt som möjligt med avseende på grisens behov av näringsämnen, bör eftersträvas. Även vissa tillsatser och foderprocessningstekniker, t.ex.pelletering, kan påverka foderomvandlingsförmågan. Enligt Crenshaw (1996) medförde pelletering att foderomvandlingsförmågan hos tillväxtgrisar förbättrades med 22,5% i förhållande till mjölfoder med samma innehåll. Hos slaktsvin gav pelleteringen inte fullt så stor effekt, utan låg någonstans mellan 4-8% förbättring. Förklaringen till att pelletering har denna effekt är enligt Crenshaw (1996):

  • Mindre foderspill och ökad smältbarhet av vissa näringsämnen
  • Större bulkdensitet
  • Minskad separering av råvarorna i fodret
  • Minskning av damm
  • Ökad smaklighet

Foderomvandlingsförmågan kan också förbättras genom bättre miljöbetingelser för djuren. Anpassad utfodring med högkvalitativa näringskällor, pelletering och rätt förmalningsgrad på spannmål, rätt foderautomater och minimering av foderspill. Foderspill på 5% beräknas kunna öka överskottet av näringsämne med 327 g kväve och 82 g fosfor per djur (Harper, 1994).

Enligt vissa beräkningar innebär en enhets förbättring av foderomvandlingsförmågan (dvs 3,0 till 2,9) 3% mindre kväveinnehåll i gödseln (Kornegay, 2000).

När det gäller suggor mäts inte foderomvandlingsförmåga på samma sätt som för slaktsvin. Alla digivande suggor får en grundgiva foder för eget underhåll. Grundgivan ökas sen med ett visst antal kg beroende på hur många smågrisar som hon har. Det som främst avgör hur effektiv en sugga är på att utnyttja näringsämne i foder är hur många smågrisar hon har. En sugga som avvänjer ett större antal smågrisar, har också ett större antal smågrisar att slå ut grundgivan för eget underhåll på, och blir därmed effektivare i sin foderutnyttjande.

Sidan uppdaterad 2010-10-28 av Ulrika Williamsson
Relaterade länkar
EU Jordbruk- och Landsbygdsutveckling Länsstyrelsernas hemsida LRF:s hemsida Jordbruksverkets hemsida Samarbetspartners
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
Greppa Näringen
Telefon växel 0771-57 34 56
E-post info@greppa.nu
Kontakt