Proteinets smältbarhet

Protein i foder är inte uppbyggt på samma sätt som protein i muskulatur i grisen. För att omvandla foderprotein (av vegetabiliskt eller animaliskt ursprung) till muskulatur krävs ett antal energikrävande processer. Detta kan tyckas vara ineffektivt och att människor själva borde äta mer vegetabilier, men faktum är att grisen på ett effektivt sätt omvandlar både vegetabiliska proteiner, som har låg tillgänglighet för människor, och biprodukter från kött och fiskeindustrin, som människor ej önskar konsumera, till ett högvärdigt protein med hög tillgänglighet för oss. Råproteinets, och därmed aminosyrornas, smältbarhet är beroende av vilket fodermedel de ingår i. Råproteinets smältbarhet i sojamjöl uppgår till 85%, i korn till ca 80% och i grovfoder till ca 50%. För rena aminosyror kan smältbarheten uppnå 100%.

Den största delen av nedbrytningen av protein sker i tunntarmen, men nedbrytningen börjar redan i magen då enzymet pepsin börjar verka. Pepsin verkar vid låg pH och arbetar därför ca 1-2 timmar efter att enzymet först kommit i kontakt med fodret. Därefter bli pH för högt och dess inverkan upphör. Flera olika enzymer är inblandade i nedbrytningen av protein. Ett av dem är trypsin. Proteinerna bryts ner till rena aminosyror och oligopeptider, som är

peptider som består av några olika aminosyror. Oligopeptider måste som regel brytas ner ytterligare innan de absorberas, rena aminosyror absorberas lättare.

Mängden aminosyror i tarmen är högre än den mängd som intagits med födan. Detta beror på att det sker en sekretion av proteiner (t.ex. enzymer) i magtarm kanalen. En hel del celler från väggarna i magtarmkanalen stöts också av och detta bidrar till en höjd proteinmängd i tarmen. De avstötta cellerna och proteinet i sekretionerna har en hög tillgänglighet och tas upp och återvinns snabbt. Med anledning av detta fås också olika smältbarhet beroende på var proteinhalterna mäts. Idag används begreppet fekal smältbarhet då proteins smältbarhet mäts. Detta innebär att man mäter skillnaden mellan mängden protein som tagits in med födan och mängden protein i gödsel. Det protein som bryts ner av mikrofloran i grovtarmen har grisen ingen nytta av. Således ger begreppet fekal smältbarhet en något skev bild. Allt väsentligt upptag har redan skett då näringsämnena passerat sista delen av tunntarmen, ileum .Med anledning av detta kommer begreppet ileal smältbarhet för att beräkna proteinets smältbarhet att användas i framtiden. Lantmännen använder denna beräkningsform redan idag vid fodersammansättningen. I tabellen nedan presenteras innehållet av tillgängligt kväve (ileal smältbarhet, dvs smältbarhet i tunntarmen) i ett antal foderråvaror.

Tillgängligt kväve i ett antal fodermedel (Murphy, 1998)
Råvara Smältbart kväve i % av totalt kväveinnehåll
Majs 78
Havre 76
Korn 79
Rågvete 81
Vete 81
Sojabönmjöl utan skal 90
Sojabönmjöl med 44% protein 89
Kött och benmjöl 80
Fiskmjöl 95
Skummjölkspulver 93
Faktorer som påverkar smältbarheten hos protein

Värme påverkar proteinets tillgänglighet

Protein som överhettas får en betydligt sämre smältbarhet. Överhettning kan t ex ske då pelletering utförs på ett felaktigt sätt. Värmen förändrar strukturen i proteinet. Ju högre värme desto sämre blir smältbarheten. Överhettning kan leda till att specifika aminosyror komplexbinds och tillgängligheten försämras. T.ex. kan lysin bindas hårt till socker. Med anledning av detta är parametern tillgängligt lysin en bra måttstock på värmeskada (Wittemore, 1993).

Antinutritionella faktorer

Nästan alla vegetabiliska proteiner innehåller någon form av antinutritionella faktorer (ANF). ANF är ämnen som på ett eller annat sätt minskar tillgängligheten av andra näringsämnen eller på något annat sätt hämmar tillväxten hos djuret. ANF förekommer i olika skepnader och mängder beroende på vilken sorts proteinråvara som används och det finns även skiftningar inom samma sort. Till exempel innehåller spannmål och ärtor endast låga halter av ANF medan rå soja innehåller relativt höga halter av en ANF, som kallas proteasinhibitor. Proteasinhibitorer blockerar digestionsenzymet trypsin och minskar på så sätt proteins smältbarhet. Proteasinhibitorerna ökar också utsöndringen av andra enzym vilket leder till stor förlust av endogent protein, dvs enzymprotein och cellväggsprotein.

Sidan uppdaterad 2010-10-28 av Ulrika Williamsson
Relaterade länkar
EU Jordbruk- och Landsbygdsutveckling Länsstyrelsernas hemsida LRF:s hemsida Jordbruksverkets hemsida Samarbetspartners
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
Greppa Näringen
Telefon växel 0771-57 34 56
E-post info@greppa.nu
Kontakt