Olika djurkategoriers behov av råprotein och aminosyror

I och med att smågrisen diar och får råmjölk och mjölk från suggan kan det sägas att den nyfödda grisen har ett fodermedel som är optimalt anpassat för dess behov. Detta gäller under förutsättning att suggan är rätt utfodrad. Som ett exempel kan för högt proteinintag hos suggan leda till att den diande smågrisen får diarré. Mer om detta finns i avsnittet om suggans behov av protein. Redan efter två veckor börjar näringstilldelningen från mjölken att bli restriktiv och smågrisen måste själv börja äta foder för att tillgodose sitt näringsbehov och sörja för en god tillväxt. Konsumtionen av tillskottsfoder från två till fem veckors ålder (när avvänjning normalt sker) är mycket begränsad, men viktig för att grisens mage och tarm skall kunna förberedas på att så småningom helt få sin näringsförsörjning från foder. Innehållet av protein i suggmjölk är ca 10 g per MJ, smältbarheten är mycket hög och sammansättningen mellan de olika aminosyrorna är i det närmast ideal. Smågrisens proteinbehov är inte särskilt högt med tanke på hur mycket den växer den första tiden. I tabellen nedan anges protein- och aminosyrebehov för grisar i vikt kategorin 6-25 kg.

Slaktsvinens behov av aminosyror och råprotein

För den växande grisen är förhållandet mellan energi och aminosyror viktigt. Om grisarna får för mycket energi och för lite aminosyror blir de feta. Detta beror på att kroppen har energi att sätta in i form av muskeluppbyggnad men saknar de nödvändiga byggstenarna i form av aminosyror. Får grisarna för mycket protein men inte tillräckligt med energi så har de byggstenarna, men saknar arbetskraften i form av energi. Förhållandet mellan energi och de essentiella aminosyrorna förändras allt eftersom grisarna växer. Behovet av råprotein och aminosyror minskar allt eftersom grisarna blir äldre. Detta har sin grund i att grisar naturligt först ansätter muskulatur och efter detta ansätter fett. Under grisens tillväxtperiod ökar fettansättning och behovet av aminosyror per energienhet minskar. I dagens slaktsvinsproduktion används ofta enhetsfoder vilket kan ses lite som slöseri med protein. Utfodring med en foderblandning under hela perioden leder lätt till brist på essentiella aminosyror i början och till proteinöverskott i slutet av perioden. Detta leder till kväveförluster under hela perioden eftersom inte en större del av den tillförda mängden aminosyror kan användas för proteinsyntes (Simonsson, et al. 1997). För att mer anpassa fodret till grisens behov kan fasutfodring användas. Fasutfodring bygger idag på att förhållandet mellan protein och energi ändras i olika faser av slaktsvinsutfodringen se tabellen nedan. I framtiden kommer eventuellt fler näringsämnen alterneras allt eftersom grisen växer.

Gyltor och kastrater har olika dos-respons på aminosyror, med detta menas att ett gylta ansätter mer kött och svarar bättre på ett mer koncentrerat foder än vad en kastrat gör. Slaktsvinsfoder har ofta en koncentrationsgrad av aminosyror som passar till gyltor vilket medför att kastraterna konsumerar en större del aminosyror än vad de kan ansätta i form av muskulatur. Kvävet i dessa aminosyror utnyttjas ej och kommer ut med gödseln. Genom att föda upp gyltor och kastrater var för sig kan man minska innehållet av överskottskväve i gödseln. Gyltor har också en något bättre foderomvandlingsförmåga (då kg kött per kg foder avses) än kastrater, vilket också kan utnyttjas bättre vid könsvis uppfödning.

Rekryteringsdjur

Det finns många meningar om hur en gylta skall födas upp. Generellt kan sägas att gyltor inte skall födas upp som slaktsvin. Om de tillåts en något långsammare tillväxt blir de också hållbarare som vuxna djur. En gylta bör också hinna lägga till ett visst späcklager innan första grisning för att ha något att ta av under digivningen. Proteinormen för gyltor presenteras i tabellen nedan.

En sinsugga har ett relativt litet proteinbehov. I många fall används samma foder till sinsuggor som under digivning. Detta foder innehåller betydligt mer protein än vad sinsuggorna behöver. För hög råproteinhalt har inte bara en negativ effekt på miljön utan är även en påfrestning för djuret. Njurarna blir ganska hårt belastade när de ständigt tvingas arbeta med att ta bort överskottskväve. Det finns också ett samband mellan agalakti (grisningsfeber) och för hög tilldelning av protein i slutet av dräktigheten. Normen för protein till sinsuggor ges i tabellen nedan.