Svinproduktion

från samma besättning/besättningar. Hela vägen praktiseras i de flesta fall omgångsuppfödning så att stallarna töms helt innan en ny grupp kommer in. Detta benämns med ett annat ord för "allt in allt ut". Den planerade produktionen med allt in allt ut innebär att suggorna i en grupp grisar ungefär samtidigt och deras kultingar följs sedan åt under uppväxten. Detta system medför stora fördelar ur arbets- och smittskyddssynpunkt. Sättet som grisarna hålls på har också förändrats. Ekologisk produktion innebär att grisarna vistas ute under delar av, eller hela uppfödningen och har tillgång till grovfoder. Serogrisproduktion är en uppfödningsmodell där grisen är garanterat fri från ett antal sjukdomsalstrande mikroorganismer och den föds upp i helt slutna system. Under de senaste åren har också en annan form av smågrisproduktion växt fram där smågrisproducenten hyr in suggorna från en suggpool dit suggorna skickas tillbaka efter att smågrisarna avvants.

Synen på djurproduktionen har ändrats sedan den nya djurskyddslagens tillkomst 1988. Numera sätter man främst djurens välbefinnande och hälsa i centrum och begrepp som naturligt beteende, lösdrift, strö, utomhusdrift etc värderas fristående från ekonomiska och produktionstekniska synvinklar. Genom samhällets skärpta krav i form av konsumentattityder, lagar och ekonomiska styrmedel har också djuruppfödningens inriktning avsevärt förändrats mot system med mera ströanvändning och därmed bättre miljöbetingelser för djuren. Strömedlets uppgift är att skapa en bra djurmiljö samt att suga upp gödsel och urin för att skapa en god hygien. När det gäller halm som strömedel, och i synnerhet för djupströ, föreligger en konflikt mellan djurens möjlighet att bete sig naturligt (vilket djupströbäddar ger) och miljöpåverkan i form av ammoniakavgång (vilken ökar vid användning av djupströbäddar). Mer om olika strömedel kan du läsa om under fliken Ammoniakavgång från svinstallar.

.

Åtgärdssammanfattning

Vad kan lantbrukaren göra?

• Avstå från extra tillskott av mineraler om det ej anges som nödvändigt för det kommersiella fodret du använder.
• Se över foderanläggningen och eliminera delar där foderspill lätt uppstår. Det kan ge en besparing för både miljön och plånboken.
• Minska överutfodringen av näringsämnen. Anpassa foderkurvor och foder efter djurens behov.
• Använda fasutfodring och könsvis uppfödning i slaktsvinsledet.
• Utfodra för optimal prestation, inte maximal.
• Minska överutfodringen av näringsämnen genom att ha rätt formula på foder.

Vad kan foderindustrin göra?

• Ange innehåll i foder mer precist och med mängden smältbart näringsämne i stället för totalinnehåll, i de fall där det är möjligt.
• Använda högkvalitativa proteinkällor och rena aminosyror för att få en så ideal aminosyrasammansättning som möjligt.
• Använda ämnen i foder som sänker pH i gödseln.
• Använda fytas för att göra fosforn mer tillgänglig.

Vad kan forskaren och aveln göra?

• Avla för förbättrat foderutnyttjande hos djuren.
• Uppdatera och precisera djurens behov av olika näringsämnen i olika produktionsfaser.
• Förbättra tillgängligheten av fosfor i spannmål genom växtförädling.

Svinproduktionen i södra Sverige

Södra Sverige har en gammal tradition med svinproduktion och spannmålsodling. 1999 fanns det ca 6000 företag med svinproduktion i Sverige. En tredjedel av dessa, dvs ca 2000, finns i Skåne (SCB, 2000a). Antalet svin i Halland, Skåne och Blekinge presenteras i tabellen nedan. Av tradition används mycket färdigfoder, men fler och fler producenter går över till att blanda sitt eget foder på gården med egenodlad eller inköpt spannmål. Ungefär 50% av slaktsvinsproducenterna använder blötfoder och siffran är stigande eftersom de flesta som bygger nytt, väljer att installera en blötfoderanläggning.

1. Åkermark på företaget som är tillgänglig för spridning av stallgödsel.

2. Betesmark (utanför åker) då betesdjur finns på företaget, dock får högst 50% av betesdjurens spridningsareal utgöras av bete.

3. Åkermark som brukas av annan och på vilken spridning av stallgödsel får ske.

För att nummer 3 skall gälla måste ett kontrakt finnas mellan djurägaren och den som innehar arealen avsedd för spridning. Mer om detta kontrakt finns beskrivet i Statens jordbruksverks författningssamling 1999:79 1-2§.