Rastbete

.

Hur många kilo blir det?

Att gödseln sprids ojämnt över ytan är svårt att komma ifrån, men den totala mängden näring som tillförs via stallgödsel kan regleras på olika sätt. För att illustrera vilka mängder kväve och fosfor det rör sig om visas ett räkneexempel, se tabellen nedan. Gödselmängd och näringsinnehåll i gödseln är hämtade från jordbruksverkets växtnäringsprogram STANK.

I det här räkneexemplet har schablonvärden använts för att beräkna mängderna kväve, fosfor och kalium i gödseln. Man måste dock komma ihåg att både mängden gödsel och gödselns näringsinnehåll påverkas i hög grad både av kornas avkastningsnivå och utfodringen. Om foderstaten innehåller mycket råprotein så utsöndrar korna mer kväve i urinen än om foderstaten innehåller lite råprotein.

.

Fosfor begränsar djurtätheten

Vad som är lämplig beläggningsgrad påverkas av hur mycket gödsel som hamnar på betet och hur mycket bete som konsumeras. Om beteskonsumtionen är hög bortförs mer fosfor från betet än om korna mest går på betet för motionens skull. Man bör därför räkna en fosforbalans, det vill säga tillförsel minus bortförsel, innan man bestämmer beläggningsgraden på sin betesmark.

De svenska djurtäthetsbestämmelserna grundar sig på att åkermarken inte ska tillföras mer fosfor än 22 kilo per hektar och år i snitt. Eftersom växterna kan ta upp cirka 15 till 17 kilo fosfor blir det ett överskott på några kilon. Utifrån detta har man sedan räknat fram hur många djur man maximalt kan ha på en given areal. Det är alltså antalet djur som regleras i föreskrifterna och inte hur många kg fosfor som får tillföras. Gödselmedel får ej spridas i större mängder än vad som antas motsvara grödans kvävebehov för växtsäsongen. Lägger man all stallgödsel, på skiftena närmast gårdscentrum, riskerar man även att stora mängder fosfor ackumuleras i marken.

.

Hur kan betesmarkens näringstillförsel minskas?

Vad kan man då göra för att minska belastningen på miljön? Det bästa är naturligtvis att rotera mellan flera betesfållor och att inte ha för många djur på liten yta. Hög beläggningsgrad, som i exemplet, kan vara acceptabelt om det sker under en begränsad tid och man inte utsätter samma mark för hög beläggning år efter år. Ett annat alternativ är att minska den dagliga betestiden. Enligt beräkningsexemplet minskar mängden näring med cirka 55 procent om djuren bara är ute mellan två mjölkningar än om de går ute dygnet runt.

Det vore önskvärt att drivningsgångar till och från betet och ytor vid till exempel vattenkoppar förses med lämpligt ytmaterial som kan ta upp kväve och fosfor och som man efter betessäsongen kan samla upp och utvinna näringsämnena för till exempel gödselmedel. Här behövs dock mer kunskap och utveckling. Om växttäcket trampas sönder minskar förmågan att ta hand om gödseln och risken för förluster ökar. Om man hårdgör ytan i rastfållan och skrapar den ren från gödsel varje dag och tar tillvara gödseln, kan man begränsa fosforläckaget. Risken är dock stor att mycket kväve avgår som ammoniak, speciellt under varma dagar om gödseln blir liggande på betong i några timmars solsken.

Hur löser man då frågan med betesdrift i stora besättningar eller på gårdar med dålig tillgång till betesmark? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Steg nummer ett är att man blir medveten om riskerna med att ha många djur på liten yta. Sedan måste man naturligtvis ta hänsyn till den enskilda gårdens specifika förutsättningar när man ska lösa betesfrågan i sin egen besättning.