Kväveläckage på bete
Betets vara eller icke vara kan diskuteras länge men eftersom det är lag på betesgång i Sverige så kommer resten av detta kapitel att handla om betet ur kvävesynpunkt snarare än om huruvida det är bra eller inte att korna går på bete.
Betesgång ger högre kväveförluster i vommen än vid stallutfodring genom att korna selekterar högkvalitativt bladrikt gräs med hög råproteinhalt. Nedbrytningen av gräsets råprotein sker snabbt och är ofta inte synkroniserad med nedbrytningen av kolhydrater. Om råproteinhalten överskrider 15,5 % per kg ts förloras nära 80 % av det extra råproteinet över 15,5 %. (Tamminga, 1996)
Genom att anpassa tiden korna är på betet efter den önskade mängden bete korna skall äta, kan man sänka miljöbelastningen väsentligt. Man får dock tänka på att den minskade tiden korna betar måste kompenseras med stallfoder som också kan ge höga kväveintag.
Kontinuerligt bete innebär att djuren går i en stor fålla under hela betesperioden. Rotationsbete innebär att djuren växlar mellan olika fållor. En fördel med kontinuerligt bete är att den höga skottätheten håller tillbaka tillväxten av oönskade gräsarter och en hög beläggningsgrad ger god kvalitet på gräset (Tamminga, 1996). Nackdelen med kontinuerligt bete är att proteinnivån blir högre eftersom gräset aldrig får vila jämfört med stripbetning (då djuren tilldelas en liten remsa nytt bete varje dag). Genom att undvika kontinuerligt bete kan man minska proteinintaget med ca 600 g per dag, vilket ger en sänkning av kväveutsöndringen via urinen med ca 15 kg per årsko med en betesperiod på 150 dagar. (Ref. Sätt näring efter täring,häfte)
