Sänkt råproteinhalt

Foderstat C med 12,3 % råproteinhalt gav en högre kväveeffektivitet med mindre mängd utsöndrad kväve i urin och träck, men även signifikant lägre foderintag, mjölkavkastning och mjölkproteinhalt än de andra foderstaterna.

I ett annat försök i USA jämfördes tre olika foderstater med olika proportion mellan lusernensilage och majsensilage. Alla foderstater innehöll 50 % grovfoder och var balanserade för att ha samma energiinnehåll. Den första foderstaten innehöll enbart lusernensilage, den andra 2/3 lusernensilage och 1/3 majsensilage, och den tredje 1/3 lusernensilage och 2/3 majsensilage. Genom att byta ut en del av lusernensilaget mot majsensilage ökas tillgången på jäsbara kolhydrater, vilket kan öka andelen mikrobprotein till tunntarmen. Majsensilage i foderstaten gav även ett högre innehåll av RUP, d.v.s. icke

Tabellen nedan visar utsöndringen av kväve i mjölk, träck och urin vid utfodring med olika tillskottsfoder. Kväveinnehållet i urin har beräknats som kväve i foder minus kväve i träck. Alla tillskottsfoder gav högre andel kväve i mjölk och lägre andel kväve i urin än vid utfodring med enbart gräs (Van Vuuren m.fl., 1993).

I Sverige har nyligen två studier genomförts för att se hur ammoniakförlusterna kan minskas genom att sänka foderstatens råproteinhalt. Den första var en korttidsstudie medan den andra studien pågick under längre tid.

I korttidsstudien jämfördes en foderstat med låg råproteinhalt (14 %) och negativ PBV med en foderstat med hög råproteinhalt (19 %) och positiv PBV. Man undersökte även effekten av att utfodra separat eller att ge fodret i form av en mix. Resultaten visade att korna åt ca 1,5 kg ts mer om fodret var mixat. Foderintaget var 18,3 kg ts (separat) och 19,9 (mix) med låg råproteinhalt och 18,7 (separat) respektive 20,1 (mix) med foderstaten med hög råproteinhalt. Dagsgivan av råprotein var nästan 1 kg högre med 19 % råprotein i foderstaten än med 14 %. Foderstaten med låg råproteinhalt hade kraftigt negativ PBV, -236 g, jämfört med foderstaten med hög råproteinhalt där PBV var +628. Kväveutnyttjandet blev ca 10 procentenheter högre med den lägre råproteinhalten än med den höga. Inga skillnader märktes i mjölkmängd eller i mjölkens fett- och proteinhalt. Ammoniakavgången minskades med ca 2/3 med den låga proteinhalten i fodret (Frank m.fl., 1997).

Under det andra försöket studerades 34 kor under laktationsvecka 1 till 28. Foderstater med tre olika proteinnivåer jämfördes: 14,5 % (Låg), 16 % (Medel) och 19 % (Hög). Foderstaterna bestod av hö, gräsensilage, lusernensilage, HP-massa, kraftfoder och mineraler. Första sex veckorna av laktationen fick alla kor foder med 16 % råproteinhalt, sedan övergick de till de låg, mellan eller hög råproteinhalt under laktationsvecka 7 - 28. Förutom mjölkmängd, fett-, protein- och laktoshalt, urea och celltal togs även gödselanalyser och bestämdes totalkväve och ammoniumkväve.

Resultaten stämde väl överens med det tidigare försöket. De höga råproteinhalterna gav ingen högre mjölkmängd eller proteinhalt i mjölken. Kväveeffektiviteten, uttryckt som producerat mjölkprotein i procent av utfodrat protein, var högst med den lägsta råproteinhalten i fodret. Både mängden totalkväve och ammoniumkväve i flytgödseln steg med ökad råproteinhalt i foderstaten. Jämfört med foderstat Medel (16 % råprotein) blev ammoniakavgången ca 40 % lägre med foderstat Låg medan den blev ca 60 % högre med foderstat Hög. Ureahalten i mjölken under förperioden var 3,87, 3,70 respektive 3,74. Under försöket var ureahalten 3,58, 4,37 respektive 6,19. Foderstat Låg gav alltså sänkt mjölkureahalt medan de andra foderstaterna ökade ureahalten i mjölken, enligt tabellen nedan. Den låga proteinhalten i foderstat Låg gav ingen sänkt kaseinhalt eller vassleproteinhalt i mjölken vilket påverkar mjölkens ystningsegenskaper. Det verkar alltså finnas goda förutsättningar för att kunna sänka råproteinhalten i foderstaten och därmed minska ammoniakavgången utan att få negativa effekter på mjölkproduktion eller mjölkkvalitet (Frank & Nilsson, 1998)

I en nyligen genomförd långtidsstudie i USA jämfördes fyra olika proteinhalter i foderstaten under en hel laktation (308 dagar) hos 58 stycken Holsteinkor. Korna utfodrades en gång per dag med fullfoder i fri tillgång. Grovfodret bestod av lusernensilage och majsensilage och råproteinhalten styrdes m.h.a. rostade sojabönor och processad sojaexpeller. De fyra råproteinhalterna var enligt nedan (första siffran anger råproteinhalten under laktationsvecka 1-16, andra siffran under vecka 17-44) (Wu & Satter, 2000).

• 15,4 / 16,0 %
• 17,4 / 16,0 %
• 17,4 / 17,9 %
• 19,3 / 17,9 %

Foderstaten med 15,4 % rp gav signifikant lägre mjölkavkastning än de två med högst proteinhalt, se tabellen nedan. Det var ingen skillnad i fett- eller proteinhalt i mjölken mellan de olika foderstaterna, men mängden fett var under laktationsvecka 1-16 signifikant lägre med foderstaten med 15,4 % rp än foderstaterna med högre rp (se figuren nedan). Mängden protein i mjölken var lägre för foderstaten med 15,4 % rp än för foderstaten med 19,3 % rp.

Intaget av kväve från foder var högst med den högsta råproteinhalten och signifikant högre än för de två lägsta råproteinhalterna. Figuren nedan visar sambandet mellan avkastningsnivå och utsöndring av kväve i träck och urin. Ju högre mjölkavkastning desto mer kväve utsöndras i träck och urin, men uttrycker man överskottet per kg mjölk blir det lägre med ökad avkastning.

Slutsatsen är att det är svårt att uppnå högre kväveeffektivitet (i form av omvandling av foderkväve till mjölkkväve) än 30 % och samtidigt upprätthålla en hög mjölkproduktion. Skillnaden i mjölkmängd mellan foderstaten med rp 17,4 % respektive 19,3 % var inte signifikant. Dock tyder resultaten på att genom att utfodra med högre rp än 17,4 % kan topproduktionen öka i laktationen men som bäst kan denna avkastningsökning ge en marginell inkomst samtidigt som risken finns att det ökar både kostnader och mängden kväve i träck och urin (Wu & Satter, 2000).