Urea är vattenlösligt och kan ta sig igenom alla celler och cirkulerar med blodet till vävnader, recirkuleras via saliven och utsöndras med urinen. Koncentrationen kan mätas i blod, urin och mjölk.
Ureahalten i mjölken kan användas som ett mått på kornas proteinförsörjning eftersom det finns ett starkt samband mellan ureakoncentrationen i mjölk och i blodet samt med kornas

Gustafsson och Palmquist (1993) gjorde en studie med fyra kor där man undersökte dygnsvariationen för koncentrationen av ammoniak i vommen, urea i blodserum och mjölkurea samt korrelationen mellan dessa. Korna utfodrades en gång per dag och foderstaten bestod av lusernhö, majsensilage, spannmålsmix, lusernpellets och sojamjöl.
En tydlig topp i ammoniakkoncentrationen i vommen ca en timme efter utfodring, följdes efter 1,5-2 timmar av en topp i ureakoncentrationen i blodserum hos de högmjölkande korna. Denna topp var 70-85 % högre än den lägsta uppmätta ureakoncentrationen. Efter ytterligare en timme var mjölkureakoncentrationen i jämvikt med ureakoncentrationen i serum. Efter utfodring när ureakoncentrationen steg var ureakoncentrationen i blodserum något högre än mjölkurea hos lågavkastande kor och signifikant högre hos högavkastade kor. Efter ureatopparna i blodserum och mjölk var ureakoncentrationen i serum lägre än mjölkureakoncentrationen.
För att kunna använda urea som indikator på kornas näringsstatus måste hänsyn tas till dygnsvariationen. Tidpunkt för provtagning och utfodring kan spela stor roll för ureanivån i både blod och mjölk (Gustafsson & Palmquist, 1993). Det är därför viktigt att ta prov vid samma tidpunkt varje gång.
Fluktuationerna under dagen kan vara lägre hos kor som utfodras med fullfoder jämfört med kor som får separat utfodring av kraft- och grovfoder eller kor som går på bete. (Butler m.fl., 1995)
.
Mjölkurea hos kor på bete
I en studie i USA, som pågick under 1996 till 1997 studerades nivån på mjölkurea hos kor som går på bete. Totalt deltog 41 besättningar varav åtta besättningar båda åren. Betet var genomgående av god kvalitet. Resultaten visade stor variation i mjölkureavärden mellan besättningar. I tre besättningar var det ingen skillnad i mjölkurea mellan betessäsongen och stallsäsongen. I sex besättningar var mjölkurea högre på bete än under stallperioden och i 15 besättningar var mjölkureavärdena lägre på bete än under stallperioden. Mjölkurea varierade mellan 3,6-5,4 mmol / liter vilket är normal nivå. (Chase, 2000). Det går alltså inte att generalisera när det gäller koncentrationen av mjölkurea under betesperioden. Tillskottsutfodringen har t.ex. stor betydelse!
.
Tolkning av mjölkurea
I tabellerna nedan ges riktlinjer för att tolka ureahalten i mjölk, både i tankprov och i individuella prov från Kokontrollen.
| Dagar efter kalvning | Ureahalt (millimol/liter) | Effekt på produktion eller fruktsamhet | Rekommenderad utfodringsåtgärd |
| 1-50 | 3 eller lägre | Troligen sänkt avkastning. Risk för senare förstabrunst. | Öka PBV eller AAT i foderstaten |
| 1-50 | 4-6 | Ingen | Ingen åtgärd |
| 1-50 | 7 eller högre | Negativa effekter möjlig genom kväveöverskott i kon. | Sänk PBV eller AAT i foderstaten. Öka eventuellt våmjäsbara kolhydrater i foderstaten. |
| 51-110 * | 3 eller lägre | Risk för försvagade fruktsamhetsfunktioner. | Öka PBV eller AAT i foderstaten. |
| 51-110 * | 4-5 | Ingen | Ingen åtgärd |
| 51-110 * | 6 eller högre | Försämrat dräktighetsresultat. | Sänk PBV eller AAT och öka eventuellt våmjäsbara kolhydrater i foderstaten. |
| Mer än 110 | 2 eller lägre | Risk för sänkt avkastning och nedsatt foderutnyttjande. | Öka PBV i foderstaten |
| Mer än 110 | 3-6 | Ingen | Ingen åtgärd |
| Mer än 110 | 7 eller högre | Negativa effekter möjliga genom kväveöverskott i kon. | Sänk PBV i foderstaten. |
| Ureahalt, millimol/liter | Tolkning och rekommenderad åtgärd |
| 2 eller lägre | Risk för försvagade fruktsamhetsfunktioner, sänkt avkastning och nedsatt foderutnyttjande. Granska utfodringen. Öka eventuellt PBV eller AAT i foderstaten. |
| 3-5 | Normalt |
| 6 eller högre | Negativ effekt på fruktsamheten trolig. Nedsatt utnyttjande av fodrets råprotein. Granska utfodringen. Sänk eventuellt PBV eller AAT i foderstaten. |
