Fakta kring övergödning av sjöar

Att sjöar i jordbrukslandskapet är näringsrika beror ofta på att de belastas med mycket näringsämnen från åkermark i tillrinningsområdet. Åkermark läcker naturligt mer näringsämnen än annan mark som tex skog (skogssjöar är oftare oligotrofa). Sjöar i slättlandskapet är också ofta grunda och grunda sjöar växer naturligt igen fortare. Djupet i sjön är vid sidan om näringsbelastningen den viktigaste faktorn för igenväxning. Om djupet är mindre än 2 m brukar vattenväxter som näckrosor kunna få fäste. Därför var den omfattande sänkningen av sjöar som gjordes från 1850 till 1950 "dödsstöten" för många sjöar då den påskyndade igenväxningen. Under den perioden sänktes och torrlades ca 2500 sjöar i hela landet. Å andra sidan skapades några utmärkta fågelsjöar.

Utöver denna påskyndade uppgrundning har sjöar en naturlig cykel där de långsamt grundas upp med den kontinuerliga sedimentationen av suspenderat material som tillförs sjön med vattendragen. Påbyggnaden av sediment kan röra sig om någon mm till någon cm per år. För djupa sjöar får detta endast liten betydelse. En annan faktor som har betydelse för graden av övergödning är den sk hydrologiska belastningen dvs omsättningen av vatten. Med hjälp av kännedom om sjöns medeldjup och omsättningstid och fosforhalt kan man klassa risken för övergödning av sjöar.

Fosforutsläppen från reningsverken har minskat kraftigt sedan kemisk fosforfällning infördes. För den andra stora källan åkermarken är det inte lika lätt att åtgärda fosforförlusterna. Fosforförluster sker dels genom sk inre erosion i marken i torksprickor och rotkanaler, dels genom erosion på markytan. Fosforförlusterna är svår att förutse i tiden då ibland kan större delen av årets fosforförluster ske under några timmar i tex snösmältningen. Dock har flera olika åtgärder genomförts som på sikt kommer att minska fosforläckaget. Exempel på sådana är begränsningar i djurtäthet, skyddszoner samt minskad fosforgödsling. Till skillnad mot kväve är det svårt att storlekssätta effekten av olika åtgärder mot fosforläckage. Därför finns det till skillnad från kväve inget fastställt mål i form av ett visst antal ton minskad fosforbelastning. I miljökvalitetsmålet "Ingen övergödning" har man skrivit att "Fram till år 2010 har de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten minskat kontinuerligt jämfört med 1995 års nivå".

En fråga som är aktuell i miljöarbetet med sjöar och vattendrag men som förmodligen kommer att bli ännu viktigare är varför det inte hänt så mycket med koncentrationen av kväve i vattnen av det miljöarbete som gjorts hittills. Naturvårdsverket skriver i rapport 4735 att kväveutlakningen från jordbruket minskat med ca 25% från 1985 till 1995. Under perioden ökade vallarealen med ca 300 000 ha vilket är den snabbaste ökning av vallandel någonsin. Tros detta och fortsatt minskning av kväveutsläpp från reningsverken syns inga statistiskt säkerställda nedåtgående trender i mer än något fåtal små vattendrag. Situationen är inte unik för Sverige. I Danmark anger man att brukningen av åkrarna förändrats så att kväveläckaget från åkrarna minskat med ca 25%. I de baltiska länderna har stora arealer åker tagits ur produktion och man har minskat användningen av handelsgödsel mycket kraftigt men ännu efter 10 år syns inga säkra trender mot minskade kvävehalter. Fenomenet beror till stor del på i vilken skala man mäter men det är också ett tydligt tecken på att vi inte förstår allt om hur naturen fungerar. Den förklaring som ofta används är att det är fördröjning i grundvattenmagasinen. 80% av vattnet som rinner i vattendragen härstammar från grundvatten (SLU, 2000). Det betyder att en stor del av det vatten som rinner i vattendragen är av varierande ålder. Det mesta av åkermarken är inte systemtäckdikad och därför rinner vatten som infiltrerat åkermarken ner till grundvatten och det kan ta mycket lång tid innan det rinner ut i ett vattendrag. En annan bidragande förklaring är den stora pool av organiskt kväve som finns i marken som frigör nitrat så länge som marktemperaturen är över noll grader (figur nedan).