Övergödning av sjöar och rinnande vatten
Övergödning av sjöar och vattendrag har varit känd tidigare än övergödning av havet eftersom det länge funnits lokala utsläpp som tex avlopp från städer eller småindustrier. Under många år har orenat avloppsvatten från städer släppts ut i sjöar och vattendrag och det var först under 60-70 talet som omfattande utbyggnad av reningsverk gjordes. Att sjöar invid tätorter fortfarande är näringsrika trots den kraftiga reningen av fosfor från avloppsvattnet beror ibland på att sjön har en sk internbelastning av fosfor. Under många år har mer eller mindre orenat avloppsvatten släppts ut i olika sjöar och under åren har ett fosforrikt sediment byggts upp. Under syrefria förhållanden vid botten frigörs fosfor som kommer ut i vattenmassan och då blir en del sjöar nettoexportörer av fosfor dvs det rinner ut mer fosfor ur sjön än vad som rinner till. En del av dessa tätortsnära näringsrika sjöar har man börjat restaurera. Sjörestaurering kan gå till på olika sätt men det finns två huvudmetoder. Den ena är att ta bort det fosforrika sedimentet från bottnen med muddring. Det andra sättet är att kapsla in, att täcka sedimentet med något som binder fosforn tex aluminium. Båda metoderna är dyra och därför har sjörestaurering bara gjorts i mindre sjöar.
I allmänhet är det fosfor som är det reglerande ämnet för sjöar och vattendrag och i andra hand kväve. Endast i mycket näringsrika sjöar sk hypereutrofa sjöar är kväve begränsande. Man delar in sjöar i näringsfattiga, oligotrofa, och näringsrika, eutrofa. Sjöar och rinnande vatten bedöms enligt särskilda bedömningsgrunder som är utarbetade efter omfattande provtagningar av ett stort antal sjöar och vattendrag över hela landet och som bygger på den hittillsvarande erfarenheten om övergödning. För sjöar används säsongshalter av fosfor och kväve för bedömningen. För rinnande vatten används inte halter utan transporterade mängder i kg N och P/ha (tabellen nedan). Observera att dessa arealförluster avser mängden fosfor och kväve som rinner i vattendraget och alltså inte själva utlakningen från åkern som brukar kallas rotzonsläckage och som sker uppströms från den plats där provet i vattendraget tas. Tabellen beskriver också arealförlusten som medeltal av all mark i tillrinningsområdet. Sambandet mellan uppmätta kvävehalter och därmed också arealförluster av kväve och andelen åkermark i tillrinningsområdet till provtagningspunkten är ganska tydligt (figur nedan) (Kyllmar och Johnsson, 1998). I praktiken blir det högre uppmätta arealförluster i ju mindre avrinningsområden man mäter, dvs ju högre uppströms, eftersom vattnet inte är lika utspätt av grundvatten och kvävefattigt vatten från skogsmark. I de ca 40 små vattendrag som ingår i miljöövervakningen för jordbruk i Sverige fördelar sig resultaten enligt figuren nedan. För kväve kan man se en tydlig gradient från norr till söder där kvävetransporten i stort blir högre desto längre söderut det mäts. Förklaringen är dels det intensivare jordbruket, dels att andelen åkermark i tillrinningsområdena blir större. För fosfor är skillnaden från norr till söder inte lika stor.
Arealspecifik förlust av N och P
| Klass | Benämning | Kg N /ha och år | Kg P /ha och år |
| 1 | Mycket låga förluster | < 1 | < 0,04 |
| 2 | Låga förluster | 1,0-2,0 | 0,04-0,08 |
| 3 | Måttligt höga förluster | 2,0-4,0 | 0,08-0,16 |
| 4 | Höga förluster | 4,0-16,0 | 0,16-0,32 |
| 5 | Mycket höga förluster | > 16 | > 0,32 |
Uppgifterna avser inte det direkta läckaget från åkern dvs rotzonsläckage utan vad som rinner i vattendraget nedströms (Naturvårdsverket, Rapport 4913).
Andel åkermark i avrinningsområdet och nitratkvävehalt i vattendraget
Kyllmar, K. och Johnsson, H. 1998. Växtnäringsförluster till vatten i Typområden på jordbruksmark (JRK) 1984-1995. Ekohydrologi nr 44. SLU Uppsala.
Fördelning av uppmätt kväve- och fosfortransport i de 40 vattendragen i "typområden på jordbruksmark"
Kyllmar, K. och Johnsson, H. 1998. Växtnäringsförluster till vatten i Typområden på jordbruksmark (JRK) 1984-1995. Ekohydrologi nr 44. SLU Uppsala.
Problem med övergödning i sjöar
Problemen med övergödning är i huvudsak desamma som för havet. Eftersom sjöar ibland är grundare finns också möjlighet för vattenväxter att få fäste över stora vattenytor och därför upplevs det också som att igenväxning tillkommer som ett problem.
Problemen med övergödning är i huvudsak desamma som för havet. Eftersom sjöar ibland är grundare finns också möjlighet för vattenväxter att få fäste över stora vattenytor och därför upplevs det också som att igenväxning tillkommer som ett problem.
Orsaker till övergödning i sjöar
Orsaken till problemen med övergödning i sjöar och rinnande vatten är förstås ökande tillförsel av näringsämnen. Det är dock viktigt att tänka på att all tillförsel av näringsämnen betyder inte automatiskt minskad biologisk mångfald i vattnet. Till en början ökar planktonalger vilket gynnar fiskbestånden som också ökar. I näringsfattiga fjällsjöar har man ökat fiskproduktionen genom att gödlsa med fosfor. Om tillförseln av näringsämnen tilltar ännu mer minskar dock den biologiska mångfalden och enstaka arter av både flora som vass och fauna som t ex vitfisk kan börja dominera kraftigt.
Sidan uppdaterad 2010-10-28 av Ulrika Williamsson
Relaterade länkar
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
