Lagstiftning

• Fas 1. (1987-90): Stallgödsellagen och markskyddslagen (båda 1987) ersatte interimslagen med mål att stabilisera stallgödselproblemet. Stallgödsellagen angav maximal mängd stallgödsel som fick produceras baserat på djurtäthet och areal 1986. All utökning utan tillräcklig spridningsareal förbjöds. I markskyddslagen infördes regler för hantering och spridning av stallgödseln.
• Fas 2. (1991-94): Hade som mål att gradvis reducera miljöproblemen via åtgärder vid spridning, förflyttning och behandling av stallgödsel.
• Fas 3. (1995-2000): Ytterligare åtgärder för att nå balansmålet för både fosfor och kväve.

Ammoniakavgången hanterades via planen för reduktion av ammoniakemission från lantbruk från 1990 med mål att reducera avgången med 50 % mellan 1980 och 2000. Till år 2015 ska avgången reducerats med 80 %.
Ammoniakplanen innebär utbildning, forskning och investeringsstöd för att införa bättre utnyttjande av kvävet i foder, stallsystem med lägre emission, täckning av behållare samt storskalig behandling av stallgödsel. Ammoniakavgången minskas också genom utbyggnadsrestriktioner på nötgårdar.

• Sammanfattning av åtgärderna från fas 1 och 2:
• Stallgödselkvoter tilldelas individuellt efter produktion och areal 1986. Högst 55 kg P/ha får produceras. Från 1994 kan det ske handel med kvoterna.
• Växtnäringsbalans ska upprättas för att kunna identifiera företag med överskott.
• Avgift på stallgödselöverskottet: 0,57 gulden (ca 2,30 svenska kronor) per kg P över 55 kg P per ha (0,25 gulden per kg fosfat). Eventuella kg över gränsen 88 kg P/ha kostar det dubbla.
• Etablering av en nationell stallgödselbank som ska verka för en effektiv distribution av stallgödselöverskott. Lantbrukaren garanteras avsättning men får betala ca 20 gulden per ton (motsvarande ca 80 svenska kronor).
• Spridningsrestriktioner:
• Mängd: 88 kg P/ha till vall, 110 kg P/ha till majs och 55 kg P/ha till övriga grödor. Kväve får tillföras maximalt dubbelt så mycket som fosfor räknat i fosfat vilket innebär ca 4,5 gånger räknat som rent P respektive N, vilket innebär maximalt 400 kg N/ha till vall, 500 kg N/ha till majs och 250 kg N/ha till övriga grödor.
• Spridningsförbud: 1/91/2 på utlakningsbenägna jordar samt på frusen mark.
• Nedbrukning: Inom ett dygn på obevuxen mark och i majs.

Det finns inget speciellt krav på djurtäthet eller anbefalld lagringskapacitet, utan detta styrs av andra bestämmelser. Det finns dock en rekommendation om minst 6 månaders lagringskapacitet.
Markskyddsplanen innebär att det i områden viktiga för grundvattenkvaliteten kan införas speciella åtgärder som bl.a. påverkar lantbruket. Åtgärderna varierar lokalt p.g.a. jordart m.m. men inriktas i allmänhet på växtnäringstillförseln. Lantbrukarna kompenseras för dessa åtgärder.
Under perioden 1985-92 minskade fosfor- och kväveöverskottet med ca 14 respektive 23 %. Minskningen av kväveöverskottet berodde dock mest på införandet av mjölkkvoter med minskat mjölkkoantal som följd.   

Fas 3
Den tredje fasen som började 1995 innebär en skärpning och införande av nya regler som delvis går omlott. Här följer en sammanfattning:  

• Införande av "förlustgränser" för fosfor fr.o.m. 1996 som ersättning för maxgivor.
• Sänkta maxgivor av kväve till vall. Total maxgiva (handelsgödsel och stallgödsel) minskas från ca 400 kg N/ha till 300 kg N/ha 1995 och 200 kg N/ha år 2000.
• Reducering av stallgödselkvoterna för svin och höns med 30 %.
• Nytt beräkningssystem för växtnäring som innebär en omfattande registrering av Växtnäringsflödena på den enskilda gården, oavsett ursprung (stallgödsel eller handelsgödsel). Fr.o.m. 1995 måste alla animalieproducenter använda systemet som ett hjälpmedel.
• Gränsvärde för ammoniakavgång. Fr.o.m. 1996 krävs det "grön märkning" ("green label") med krav på låg emission från nya svin- och hönsstallar, vilket t.ex. innebär snabb torkning av hönsgödsel. Även nötgårdar (eller mer korrekt animalieproduktion som kräver mark) kommer att få ökade krav, men lantbrukaren kan själv välja om detta ska klaras via "grön märkning", täckta behållare eller förbättrad Spridningsteknik. År 2010 förväntas gränsvärdet för ammoniakavgång bli satt till 20-30 kg ammoniak/ha. Överskott förväntas innebära en avgift.

Under 1998 övergick man till det nuvarande systemet, kallat MINAS (The Mineral Accounting System).
 
MINAS är ett system för att beräkna gödselmedelsöverskott. Lantbrukaren måste göra en växtnäringsbalans genom att ange hur mycket växtnäring som förs in till gården i form av gödselmedel, livdjur och foder samt hur mycket växtnäring som via försäljning lämnar gården i form av mjölk, kött, spannmål etc. och stallgödsel som säljs till annan gård. Gröngödsling och kvävefixering räknas inte med.
MINAS är en vidareutveckling av ett tidigare system med bättre hänsyn till både stallgödsel- och handelsgödselanvändningen. All stallgödsel som säljs måste vägas och analyseras. Skillnaden mellan tillförsel och bortförsel fick 1998 vara högst 17,5 kg fosfor och mellan 175 och 300 kg kväve per hektar (beroende på gröda och jord). För överskott utöver detta måste jordbrukaren betala en avgift. Nivåerna på tillåtet överskott har sedan skärpts fram till 2003. (se under planer och dokumentation för nuvarande tillåtet överskott och nuvarande avgifter). Avgiftsnivåerna är satta utifrån kostnaderna för att transportera gödseln. Det lönar sig att sälja och transportera bort gödsel inom ett rimligt avstånd istället för att betala avgiften. Pengarna går till statskassan.
Systemet är fokuserat på fosfor, då det är säkrare att räkna på fosforinnehåll i gödsel och fosforinnehållet säger mycket även om kväveinnehållet i balanserna. Endast gårdar med mer än 2,5 djurenheter per hektar var ålagda att göra balansberäkningen fram till 2001. 2001 blev MINAS systemet obligatorisk på alla gårdar inkl. blomsterproducenter, växthusodlare m.m.. EU:s nitratdirektiv tillåter endast en tillförsel av 170 kg N/ha med stallgödsel, ett krav som Nederländerna kan förväntas få mycket stora problem att klara och också har ansökt om dispens från (hänvisar till nuvarande åtgärder och forskning, att det bör vara möjligt att sprida 250 kg N/ha som stallgödsel till vall utan att påverka miljön ytterligare).
Erfarenheterna hittills är att MINAS och övrig lagstiftning samt stallgödselbanken har minskat förlusterna av näringsämnen. Härutöver har också uppbyggnaden av näringsämnen i jorden bromsats och blivet bättre fördelat över landet. Förstärkningen av kraven i MINAS och stallgödsel försäljningsavtalen ses som ett stort steg framåt i det fortsatta arbetet med minskning av uppgödslingen av jordar och förlusterna till vatten.
 
Utöver införseln av MINAS minskades rättigheterna till svinproduktion med 10% under 1998. Därutöver tillkommer det staten en viss andel av produktionsrättigheterna vid varje handel med dessa. Staten köper dessutom aktivt upp produktionsrättigheter.
 
Från och med 1 januari, 2001 ändrades systemet med stallgödselbanken som innebar garantier att staten tog hand om gödseln. Nu måste lantbrukare med överskott av stallgödsel ha ett kontrakt med antingen ett lantbruksföretag, t.ex. växtodlingsgårdar, som har möjlighet att ta emot gödseln eller kontrakt med någon form av processindustri.
 
Information från varje skifte skickas årligen in till ett centralt registreringsbyrå.
 
Alla lantbruk som har husdjur måste inneha ett miljötillstånd från kommunen där gården är belägen. För att få denna licens måste man leva upp till ev. lokala krav, inkl. kraven till begränsning av ammoniakavgång.