Miljölagstiftning inom EU (Luft)
Luftvårdsarbetet inom EU började vid slutet av 1980-talet, i samband med att ett direktiv som fastställde utsläppskrav för SO2 och NOx för nya stora förbränningsanläggningar togs fram. Ungefär samtidigt skärptes också kraven på personbilar. Därefter har kraven på vägfordon och fordonsbränslen ytterligare stegvis skärpts. Det 1996 antagna ramdirektivet om luftkvalitet har medfört flera nya s.k. dotterdirektiv, i vilka bindande luftkvalitetsnormer (maximalt tillåtna halter) för en rad luftföroreningar fastslås. En strategi för att stoppa försurningen i EU lades fram av EU-kommissionen våren 1997. Denna bidrog bl.a. till ett nytt direktiv för begränsning av svavelhalten i eldningsoljor (börjar gälla år 2003), ett nytt direktiv med skärpta utsläppskrav för större förbränningsanläggningar och ett direktiv där beräknade gränsvärden för förluster av kväveoxider satts. Försurningsstrategin har följts av en strategi mot marknära ozon, och tillsammans utgör dessa grunden för ett nytt direktiv som ska fastställa bindande nationella utsläppstak (National Emissions Ceiling) för de fyra försurande och/eller ozonbildande luftföroreningarna: SO2, NOx, VOCs, och NH3. Direktivet blir den viktigaste lagstiftningen för att uppnå de tillfälliga miljömålen för försurning och marknära ozon i EU år 2010. En översyn av försurnings- och ozonstrategierna
Sidan uppdaterad 2010-10-28 av Ulrika Williamsson
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
