Packningens varaktighet

Vattenhaltsväxlingar, tjälning, biologisk aktivitet och (i matjorden) jordbearbetning medverkar till att sudda ut packningens effekter. Både upptorkning och tjälning spränger sönder grova kokor nära markytan till mindre aggregat och åstadkommer sprickbildning mot djupet. Rötter och mikroorganismer medverkar till att stabilisera nya sprick och aggregatytor. Rötter och daggmaskar åstadkommer vertikala kanaler i jordarna. Ju styvare jorden är, desto stabilare är i regel strukturen men samtidigt är det ofta mera negativt, om strukturen skadas.

Intensiteten i alla de strukturbefrämjande processerna avtar raskt med djupet. Sålunda kan matjordens ytlager i åkermark frysa och tina ett trettiotal gånger under en vinter. På djup >30 cm fryser däremot jorden aldrig mer än en gång per vinter och temperaturen går sällan under ett par minusgrader (faktaruta 6). Även vattenhaltsväxlingar och biologiska processer blir mindre intensiva med djupet. Därför får en packning allt varaktigare verkan, ju djupare jordlager som packas. I ett ytlager av några cm tjocklek tycks på alla jordar de naturliga processerna redan inom något år

Om man söker karakterisera verkningarna av en packning i matjorden enbart med hjälp av jordens genomsnittliga skrymdensitet eller packningsgrad (faktarutorna 5 resp. 11), så kan man tro att en enda plöjning nästan helt förmår utplåna verkningarna. Så är också fallet på lerfattiga jordar men inte på lerjordar.

Efter en plöjning är den genomsnittliga skrymdensiteten och följaktligen också packningsgraden på alla jordar nästan densamma oberoende av om jorden packats före plöjningen eller ej.

En litteraturöversikt av Håkansson & Reeder (1994) visar att packning i alven får mycket långvarigare verkan än packning i matjorden. Detta gäller även i sådana lerjordar där djupa torksprickor bildas och i områden med djup årlig tj äle. I grövre jordar tycks packningens verkningar bli permanenta, eller åtminstone kvarstå under decennier, redan omedelbart under det normala plöjningsdjupet, alltså redan från 2530 cm djup. I lerjordar tycks så bli fallet från 35 à 40 cm djup. Denna slutsats baseras på undersökningar i flera länder. I Tabell 2 visades resultat av mätningar i svenska försök, där man kört med fordon med en axelbelastning av 10 ton. Å ret efter körningen uppmättes packning till 50 cm djup och elva år senare kvarstod verkningarna praktiskt taget oförändrade i lagret under 35 cm djup. Sammanfattningsvis kan man säga att på djup >40 cm är verkan av en packning i alla jordar så gott som permanent och i lerfattiga jordar och i klimat utan tjäle är detta fallet redan på mindre djup.

Alla lerjordsbönder vet att tjälen har en genomgripande och mycket gynnsam effekt på strukturen i matjordens ytlager på de styva lerorna. Tjälen har emellertid inte alls lika gynnsam verkan på lättare jordar p.g.a. att tjälen är av annan typ och att dessa jordar har sämre strukturstabilitet. Ej heller har tjälen lika gynnsam verkan i alven på någon typ av jord, troligen p.g.a. att tjälningsfrekvensen är lägre och att temperaturen inte blir särskilt låg.

På en lätt jord är alla porer relativt grova. Vattnet fryser i de porer, där det befinner sig, och tjälen förändrar endast jordens struktur obetydligt. På en lerjord däremot är flertalet porer mycket små och håller vattnet hårt bundet. Därigenom sätts fryspunkten ned så starkt att vattnet inte fryser vid normala marktemperaturer. I stället börjar vattnet frysa i sprickor och andra grövre porer, där fryspunkten inte är nedsatt. Vatten sugs då ut ur de mindre porerna och strömmar fram till den is, som börjat bildas i de grövre porerna. I dessa bildas klara isränder. I matjordens ytlager är frysningen snabb och det bildas ett tätt mönster av isränder, som spränger sönder grova kokor till mindre aggregat. I detta lager kan jorden frysa och tina 20 eller 30 gånger under en vinter. Temperaturen kan dessutom bli så låg, att större delen av vattnet fryser.

Antalet tjälningar minskar snabbt med djupet. På djup >35 cm fryser de svenska åkerjordarna högst en gång per vinter och temperaturen går sällan under ett par minusgrader. I dessa lager är därför tjälens strukturförbättrande verkan ringa, även under kalla och snöfattiga vintrar, och upptorkningen under sommaren är mera betydelsefull. Dessa slutsatser kan dras av de mätningar som gjorts av packningsverkningarnas varaktighet i alven. På djup >35 cm har nämligen verkan av en packning kvarstått i det närmaste oförändrad efter många år (se exempelvis Tabell 2), även i lerjordar som flera gånger tjälats till 70 cm djup eller mer.

Det har vidare visat sig mycket svårt att utplåna verkan av en packning i alven genom djupluckring. Ofta är det svårt, eller åtminstone dyrt, att åstadkomma en luckring till stort djup. En djupbearbetning stör dessutom markens struktur på ett sådant sätt att jorden efteråt blir mera packningsbenägen. En djupluckring gör därför ibland mer skada än nytta (faktaruta 7). Det är därför en mycket bättre strategi att så långt möjligt undvika alvpackning än att efteråt försöka utplåna dess verkningar genom djupluckring.

Försök i olika länder rörande verkningarna av djupluckring pekar rätt entydigt på att sådan packning av alven, som förorsakas av körning med tunga maskiner, inte kan utplå nas helt genom mekanisk luckring. På djup >40 cm är det överhuvud taget svårt att luckra jorden och detta gäller i synnerhet på stenig jord. Dessutom är alven ofta så fuktig under de tider på året, då fälten är fria från gröda, att djupbearbetning inte kan åstadkomma någon luckring. När man bearbetar alven, så minskar man också dennas hållfasthet och gör den mera packningsben ägen än den var dessförinnan (Lebert, 1992). I en del försök har alven därför några år efter en alvluckring t.o.m. varit mera packad än före luckringen.

Även under gynnsamma förhållanden är alvluckring sålunda inte alltid positiv och under ogynnsamma förhållanden kan den göra mer skada än nytta. Djupbearbetning kräver dessutom mycket energi. Framtida teknik kan visserligen förbättra möjligheterna till positiva resultat men förutsättningarna för att man skall få bestående positiva verkningar tycks vara att man efteråt drastiskt minskar belastningen på marken (SchulteKarring & HauboldRosar, 1993).

I Sverige har man under senare år endast utfört ett fåtal försök med alvluckring. Några försök har utförts i grova torkkänsliga sandjordar med mullfri alv, i vilken ingen rotutveckling skedde. Djupbearbetning omedelbart före sådden visade sig luckra den mullfria sanden så att rötterna kunde utvecklas till stort djup. En enda överfart av ett traktorhjul återpackade dock sanden så starkt att rotutveckling å ter blev omöjlig. Äldre svenska alvluckringsförsök i olika jordar gav mycket varierande utslag i skörden, ömsom positiva, ö msom negativa. I medeltal var effekterna mycket små och motiverade inte kostnaderna. På den tiden var dock alven med största sannolikhet mindre packad ä n i dag och i mindre behov av luckring. Å andra sidan sker återpackningen snabbare nu än tidigare och troligen blir luckringseffekterna därför kortvarigare. Inga försök har heller gjorts med så stora försöksrutor att alvluckringens eventuella effekter på jordarnas dränering kunde sl å igenom helt. Nya undersökningar av alvluckringens verkningar är därför motiverade.

Även om alvluckring eller annan djupbearbetning inte kan lösa de packningsproblem i alven, som orsakas av körning med tunga maskiner, så kan djupbearbetning ge bestående positiva effekter i en del andra fall. Om det exempelvis i alvens övre del finns ett tunt jordlager med avvikande kornstorlekssammansättning, som hindrar vattenrörelser, luftutbyte eller rotutveckling, så kan blandning av de olika jordlagren ibland förbättra markens odlingsegenskaper radikalt.