Kväveutlakning på Lanna
Vid Lanna försöksstation på den styva lerjorden utanför Lidköping i Västergötland har utlakningsmätningar pågått sedan 1970-talet. Under de första åren var det gödsel- givornas inverkan på utlakningen som stod i fokus. Studierna har breddats efterhand och försöksfältet har idag ett femtiotal rutor som var och en har ett eget dräneringssystem för provtagning och flödesmätning.
Olika typer av odlingssystem studeras, både med och utan stallgödseltillförsel och med ekologiska eller konventionella metoder. Också specifika studier har utförts genom åren med t ex koppling till speciella brukningsåtgärder och läckage av kemiska bekämpningsmedel. I ett par rapporter som getts ut vid Markvetenskap (SLU) presenteras resultat sedan början av 1990-talet från konventionell odling med stråsäd. Odling med och utan insådda fånggrödor i vårstråsäd med varierande gödslingsintensitet har studerats, liksom stråsäd med minimerad bearbetning. Under de senaste åren gjordes studier av en höstvetedominerad växtföljd med olika bearbetningförfaranden.
Lerjorden vid Lanna har givit värdefull kunskap om hur olika ämnen kan transporteras och omsättas i strukturerade lerjordar, men resultaten orsakar också huvudbry. Det gäller inte minst kvävets omsättning i marken.
När man jämför flödena av kväve till och från jorden i de olika växtodlingssystemen på Lanna visar det sig i de flesta fall att tillförseln genom gödsling och deposition är större än bortförseln med skördar och utlakat kväve. Det skulle kunna tyda på ett det sker en uppbyggnad av kväve i marken. De mätningar som görs visar emellertid inte alls på någon ökning av mullhalten. Förmodligen är det i stället så att omfattande mängder av kväve förloras från marken via gasavgång (denitrifikation). Denitrifikationen har inte mätts på Lanna, men mycket tyder alltså på att dessa förluster kan vara väl så omfattande som utlakningsförlusterna.
Utlakningen från Lannajorden är ofta inte särskilt stor utan betydligt mindre än vad som uppmätts på mojord i samma område . I stråsädesväxtföljderna som nämnts ovan var den vid balanserad gödsling ofta mindre än 10 kg kväve per hektar och år. Under enskilda år, t ex i samband med överdosering eller kraftig avrinning var den betydligt större. Medelutlakningen från svenska åkerjordar har beräknats vara drygt 20 kg per hektar och år. Från lätta jordar är den ofta 30-60 kg.
Att det på Lanna finna ett tydligt samband mellan överdosering och utlakning har visats i tidigare studier och det framstod även dessa år. I de fall gödslingen översteg den giva Jordbruksverket rekommenderar för aktuell skördenivå så ökade kväveutlakningen.
På mojordar i Västergötland och Halland samt på lättlera Skåne är sen höstbearbetning (med eller utan fånggröda) en pålitlig åtgärd för att minska kväveutlakningen. Studierna av olika bearbetningstidpunkter på den styva leran vid Lanna har inte gett lika konsekventa resultat. Under den senaste femårsperioden var medelutlakningen större efter höstvete med plöjning i november till och med något större än efter höstvete där marken plöjts i september. Skillnaden var statistiskt signifikant.
Mätningar av mängden utlakningsbart kväve i marken på senhösten visade på högre värden efter bearbetning i november än efter bearbetning i september. Ibland blev en del av kvävet kvar fram till våren, och kunde utnyttjas av efterföljande gröda, men under regniga år ökade utlakningen efter den sena höstplöjningen. Förmodligen skedde en omfattande frigörelse av kväve även efter bearbetning tidigt på hösten, men vid provtagningen sent på hösten fanns det inte längre kvar. Kanske var det så att denitrifikationsprocessen var så effektiv under den tidiga hösten att en stor del av kvävet förlorades och därmed undgick utlakning. Mer detaljerade studier av gasförluster och kvävets dynamik i marken krävs för att helt förstå vad som händer med kvävet på lerjordarna.
Lerjorden vid Lanna har givit värdefull kunskap om hur olika ämnen kan transporteras och omsättas i strukturerade lerjordar, men resultaten orsakar också huvudbry. Det gäller inte minst kvävets omsättning i marken.
När man jämför flödena av kväve till och från jorden i de olika växtodlingssystemen på Lanna visar det sig i de flesta fall att tillförseln genom gödsling och deposition är större än bortförseln med skördar och utlakat kväve. Det skulle kunna tyda på ett det sker en uppbyggnad av kväve i marken. De mätningar som görs visar emellertid inte alls på någon ökning av mullhalten. Förmodligen är det i stället så att omfattande mängder av kväve förloras från marken via gasavgång (denitrifikation). Denitrifikationen har inte mätts på Lanna, men mycket tyder alltså på att dessa förluster kan vara väl så omfattande som utlakningsförlusterna.
Utlakningen från Lannajorden är ofta inte särskilt stor utan betydligt mindre än vad som uppmätts på mojord i samma område . I stråsädesväxtföljderna som nämnts ovan var den vid balanserad gödsling ofta mindre än 10 kg kväve per hektar och år. Under enskilda år, t ex i samband med överdosering eller kraftig avrinning var den betydligt större. Medelutlakningen från svenska åkerjordar har beräknats vara drygt 20 kg per hektar och år. Från lätta jordar är den ofta 30-60 kg.
Att det på Lanna finna ett tydligt samband mellan överdosering och utlakning har visats i tidigare studier och det framstod även dessa år. I de fall gödslingen översteg den giva Jordbruksverket rekommenderar för aktuell skördenivå så ökade kväveutlakningen.
På mojordar i Västergötland och Halland samt på lättlera Skåne är sen höstbearbetning (med eller utan fånggröda) en pålitlig åtgärd för att minska kväveutlakningen. Studierna av olika bearbetningstidpunkter på den styva leran vid Lanna har inte gett lika konsekventa resultat. Under den senaste femårsperioden var medelutlakningen större efter höstvete med plöjning i november till och med något större än efter höstvete där marken plöjts i september. Skillnaden var statistiskt signifikant.
Mätningar av mängden utlakningsbart kväve i marken på senhösten visade på högre värden efter bearbetning i november än efter bearbetning i september. Ibland blev en del av kvävet kvar fram till våren, och kunde utnyttjas av efterföljande gröda, men under regniga år ökade utlakningen efter den sena höstplöjningen. Förmodligen skedde en omfattande frigörelse av kväve även efter bearbetning tidigt på hösten, men vid provtagningen sent på hösten fanns det inte längre kvar. Kanske var det så att denitrifikationsprocessen var så effektiv under den tidiga hösten att en stor del av kvävet förlorades och därmed undgick utlakning. Mer detaljerade studier av gasförluster och kvävets dynamik i marken krävs för att helt förstå vad som händer med kvävet på lerjordarna.
Helena Aronsson
SLU, Avdelningen för Vattenvårdslära
Läs mer i de senaste rapporterna från Lanna:
Lindén, B. m.fl. 2006. Kvävemineralisering och utlakning av kväve och fosfor på en lerjord vid Lanna i Västergötland. Ekohydrologi 91, Avdelningen för Vattenvårdslära, SLU. 
Alla rapporter i Ekohydrologiserien finns att hämta på adressen: http://www-mv.slu.se/Vv/publ/s_ekohy.htm
Sidan uppdaterad 2011-04-11 av Ulrika Williamsson
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
