Fortsatt minskande trend för näringsöverskottet
Kväveöverskottet i jordbruksmark har minskat med 12 procent mellan 2003 och 2005. Överskottet av fosfor i marken har sjunkit med 14 procent, men beräknat på jordbruket som helhet då djurproduktionen med dess foderhantering ingår har fosforöverskottet däremot ökat.
Näringsbalanser för kväve och fosfor i jordbruket 2005 redovisas i en ny rapport från Statistiska Centralbyrån (SCB), tillsammans med jämförande siffror några år bakåt i tiden. Rapporten bygger dels på en intervjuundersökning om gödselmedelsanvändning och dels på beräkningar av in- och utförsel av näringsämnen med produkter till och från jordbruket.
Minskad användning av mineralgödsel
Kväveöverskottet i jordbruksmarker var 40 kg/ha, och på gårdsbasis 51 kg/ha, där minskningen är sex procent. I en europeisk jämförelse från 2000 låg överskottet i Sverige under genomsnittet för EU-15-länderna, vilket då var 55 kg/ha. Att överskottet minskat beror främst på att användningen av handelsgödselkväve gått ner. Ammoniakavgången var oförändrat 12 kg/ha och läckaget till vatten 16 kg/ha, vilket innebär en minskning med elva procent jämfört med 2003. Det minskande läckaget sedan 1995 anses främst bero på att stubbträdor ersatts med gröna trädor.
Fosforöverskottet var 1,8 kg per hektar i åker- och betesmarker, men 3,3 kg per hektar för jordbrukssektorn som helhet, vilket är en ökning jämfört med 2003. Fosforutnyttjandet i djurproduktionen ser alltså ut att vara en betydande faktor för totalbalansen.
Och det beror på ...
Det var stora skillnader i överskotten mellan regioner, grödor och produktionsinriktningar. De största överskotten fanns i Götalands skogs- och mellanbygder, där den mest intensiva djurproduktionen också finns. Mellersta Sveriges skogsbygder har till skillnad från övriga regioner ökat sitt överskott av både kväve och fosfor, och det sistnämnda har även ökat i Svealands slättbygder. Mest kväve i antal ton räknat fick Kattegatt och Östersjöns norra bassäng ta emot och det var också i dessa avrinningsområden som den totala tillförseln var störst. Mest fosfor gick ut till Kattegatt, följt av Gotlandsbassängen och Östersjöns norra bassäng.
Valet av gröda spelar stor roll för överskotten och här skiljer det mellan de två näringsämnena. Både överskottet och tillförseln av kväve var störst i de höstsådda grödorna, där gödslingen liksom överskotten hade ökat jämfört med 2003. Minst var överskottet och kvävegödslingen på de vårsådda arealerna. De höstsådda grödorna ledde, i motsats till kvävebalansen, till ett underskott av fosfor i marken, vilket dock minskat de senaste åren. Överskottet var störst i fleråriga grödor, som oftast är vallar. Skillnaden i fosforbalansen mellan höst- och vårsådda grödor var hela 7,4 kg per hektar. I områden med stora fosforöverskott kan därför en ökad andel höstsådd areal vara en gångbar strategi.
På djurgårdarna har överskotten sjunkit mest på enheter med hög djurtäthet; de med mer än en djurenhet per hektar. Där var minskningen 20 procent för kväve och 44 procent för fosfor. Dock är överskotten fortfarande störst på dessa gårdar, men skillnaden mot de mindre enheterna är inte lika stor som tidigare.
SCB:s rapport "Kväve- och fosforbalanser för jordbruksmark och jordbrukssektor 2005" kan laddas ner här
:
Monica Kling
Minskad användning av mineralgödsel
Kväveöverskottet i jordbruksmarker var 40 kg/ha, och på gårdsbasis 51 kg/ha, där minskningen är sex procent. I en europeisk jämförelse från 2000 låg överskottet i Sverige under genomsnittet för EU-15-länderna, vilket då var 55 kg/ha. Att överskottet minskat beror främst på att användningen av handelsgödselkväve gått ner. Ammoniakavgången var oförändrat 12 kg/ha och läckaget till vatten 16 kg/ha, vilket innebär en minskning med elva procent jämfört med 2003. Det minskande läckaget sedan 1995 anses främst bero på att stubbträdor ersatts med gröna trädor.
Fosforöverskottet var 1,8 kg per hektar i åker- och betesmarker, men 3,3 kg per hektar för jordbrukssektorn som helhet, vilket är en ökning jämfört med 2003. Fosforutnyttjandet i djurproduktionen ser alltså ut att vara en betydande faktor för totalbalansen.
Och det beror på ...
Det var stora skillnader i överskotten mellan regioner, grödor och produktionsinriktningar. De största överskotten fanns i Götalands skogs- och mellanbygder, där den mest intensiva djurproduktionen också finns. Mellersta Sveriges skogsbygder har till skillnad från övriga regioner ökat sitt överskott av både kväve och fosfor, och det sistnämnda har även ökat i Svealands slättbygder. Mest kväve i antal ton räknat fick Kattegatt och Östersjöns norra bassäng ta emot och det var också i dessa avrinningsområden som den totala tillförseln var störst. Mest fosfor gick ut till Kattegatt, följt av Gotlandsbassängen och Östersjöns norra bassäng.
Valet av gröda spelar stor roll för överskotten och här skiljer det mellan de två näringsämnena. Både överskottet och tillförseln av kväve var störst i de höstsådda grödorna, där gödslingen liksom överskotten hade ökat jämfört med 2003. Minst var överskottet och kvävegödslingen på de vårsådda arealerna. De höstsådda grödorna ledde, i motsats till kvävebalansen, till ett underskott av fosfor i marken, vilket dock minskat de senaste åren. Överskottet var störst i fleråriga grödor, som oftast är vallar. Skillnaden i fosforbalansen mellan höst- och vårsådda grödor var hela 7,4 kg per hektar. I områden med stora fosforöverskott kan därför en ökad andel höstsådd areal vara en gångbar strategi.
På djurgårdarna har överskotten sjunkit mest på enheter med hög djurtäthet; de med mer än en djurenhet per hektar. Där var minskningen 20 procent för kväve och 44 procent för fosfor. Dock är överskotten fortfarande störst på dessa gårdar, men skillnaden mot de mindre enheterna är inte lika stor som tidigare.
SCB:s rapport "Kväve- och fosforbalanser för jordbruksmark och jordbrukssektor 2005" kan laddas ner här
: Monica Kling
Sidan uppdaterad 2011-04-11 av Ulrika Williamsson
Greppa är ett samarbete mellan Jordbruksverket, LRF, länsstyrelserna och flera andra rådgivningsorganisationer i Sverige.
